Ding Dong - Ding Dong

Så var det nya året kommet! Jag tänker icke urskulda min frånvaro från bloggandet.
Ty jag har haft ting att fylla lifvet med ändå... Tillåt mig göra en förenklad summerad
redogörelse framförd på en pinsam enkal rimfläta.


Att vara eller att inte vara skallig - Det är frågan


In till vår första lägenhet vi samman flög
Sandra nystade in sig på Birkas Röda Tråd
För att om livets stora väv kanske finna råd
Stundom åt 'moi' kaffe och rollspelet dög

Nåväl, livet är förvisst en ironisk karusell
Jag besökte arbetsförmedling härom dan
Yrkade på att de skulle skapa jobb åt karln
Men ju mer jag plädade på statens bordell

Allt mer de lade sina huvuden på sned
Och Innan Gnildron riktigt visste ordet av
Så nystade han tyglar och färdades i trav
Över samma Röda Tråd som Sandra red

Halloween var en ruskig historia uti Tand
Med momma, broder och fästmö firades jul
Nyåret hos Emma var också ganska så kul
Emellan såg jag ett bra Queen-coverband

Käraste och jag har celebrerat ett halvt år
Jag må vara den mest tursamma man på jord
Som hos guldfager älva får min lycka gjord
I afton blir det kalas i Brunflo. Skål och gutår!

-----

Nödrim i all ära. Men jag skall försöka att uppdatera hvad som pågår i mitt liv litet
mer intensivt hädan efter. Och om det inte handlar om mitt liv, gud förbjude, så
lovar jag att jag skola vara verksam med fingrarna i alla fall! Det blev inte så mycket
skrivet idag. Men jag ville mest passa på att nyttja detta tillfälle till att önska en
God Fortsättning på det nya året till alla er som tagit er tid till att läsa.


Om gud/gudarna/kronblom vill så syns vi snart igen! /Au voir! :)

Sommaren är ett minne blott - men ett vackert sådant.

Uppstigen ur den djupaste tragedin i mannaminne har jag trots allt åstadkommit en del ting denna sommar. Jag delar som tidigare antytt ett förhållande samman med Sandra (Angellore) från Tandsbyn <3 <3 <3 och med henne har jag det så bra som jag bara någonsin kunnat önska. Att jag någonsin önskat vara med någon annan tycks mig nu både fånigt och märkligt - men bättre sent än aldrig! Vi hade ju bara varit bekanta i sju år liksom - come on!

Den största nyheten som blomstrat upp på sistone måste vara att jag förskaffat en lägenhet. True story! Det har jag Sandras mor att tacka för. Hon upptäckte när hon satt inne på blocket och jagade en annons från en tjej inne i Östersund. Denna person hyrde ut sin lya i trenne år och efter att funderat i en minut (annonsen hade väl varit ute i 10) så beslutade vi oss för att 'give it a shot' OCH vi var först på plats!!!!!

Redan nästkommande dag möttes vi upp och skrev kontrakt. (det hade tydligen varit mängder av människor efter oss som hade ringt och anmält sitt intresse, så tur var att vi hörde av oss när vi gjorde...) Lägenheten är en tvåa på 55kvm, vilket gör den tillräckligt stor för en maskros, en lerklump och ett stycke fjärilsräv (hund).... Den är jättemysig!!!! I början kanske jag kände en viss rädsla för att allt tycktes gå idel svart och vitt på taperter och annan interiör - men med min änglaälva till bohemdesigener, Sandra så var den oron tämligen o befogad. Piff och litet paff och svisccccch, bååjng BANG så.... Ingen beskrivning kan göra denna plats rättvisa antar jag. Ni får helt enkelt själva ta och gästa vår blygsamma lilla våning och avgöra för eder själva - över en kopp av det bästa koffeinet i stada' :D

Jag har bekantat mig en del med landsbygden - ja Tand då, där Sandras familj bor... Jag står i stor tacksamhet för båd gästabud och det välkomnande som jag har fått. Blir rörd bara jag tänker på det. T a c k !!! Åh ni ska bara veta alla bär vi har plockat, all den gorumemat som har ätits, de fantastiska filmer som beskådats, de ändlösa sjöar som har rotts, de mullrande vattenfall som har invigts och inte misnt de bröllop som har crashats (inte mitt och Sandras då för den som trodde hon var en smula lustig).

Hvad mer? Rollspelandet har åter kommit i gång!!! ;) Shival, Gerard och Don Jello var närvarande för att beskåda zombies, mörkeralver, jagande knektar, tjuvaktiga bondungar - och intet minst P E S T E N ^^ Riktigt stolt över mina bedrifter måste jag säga (tafatta noveller till trots- och korta denna gång, men det fanns en visst tidsvrist att ta hänsyn till)

Om ni ursäktar så har Gnildron nu ett stycker personligt brev att avsluta.
Så... Adjöken min fina och fräkniga
Tag beskydd utav skuggan :)

Återkommande

Är den känsla att (hur mycket än de hävdar att de vörmar för mig) större del av min släkt känner stor skam och obebåtenhet å mina vägnar. Outsagt när vi språkar samman läser jag av deras min- och kroppsspråk allt emedan de utger sig för att vilja mig sitt främsta. Men jag vet... Derad främsta är ett annat ord för... Kontroll...

Volvo Villa Vovve eller VVV för all del... Vissa varitioner vet jag är för dem godtagbara, men inte de som jag just nu gör. Det är icke hedersamt för en vuxen man att forska inuti sitt inre för andliga och livsavgörande svar. Inte när man är öfver 25 år fyllda. Då skall man hava ett förutsägbart tryggt yrke som förtäljer vilket sinneslag du hava samt hur du komma att leva närmaste 40 åren. Du skall ha investerat i ett hus och valt tapet in i minsta detalj... Pensionsparati den mest lönsamma av fonder och funderat noggrant på huru dan din karriär bör täljas fram på mest lönsamma vis.






Föga bryr jag mig.

För all del vill jag se en framtid, täckt av finansiell måttlighet och bekvämlighet. Men jag önskar intet att stå likt en prost neddränkt i vax och slösamt messa över min prestigesamma (eller ej) yrkeskår samt mina övriga förehavanden i statusfixerad omvärld. Låt mig bara lefva så är jag nöjd... Ja, jag vill ha ett jobb på gruppboende, sant. Ja, jag hoppas innerligt att jag får chance att prova det. Och det är ungefär det jag hava att mäla - Får jag det är jag glad - Får jag det inte... Så bry er - men inte mer än hvad som jag bör uppmärksammas. Ty jag är blott en människoapa som förösöker finna en mening här i världen. That's it... Hava mer än en portion tålamod Ni försvenskade släkteskap....

Afton ni Fröjas lakejer!


Härom veckan upptäckte jag någonting fantastiskt (Både skrämmande och triggande på samma gång förmodar jag). Denna plats, som vi väl kan vara överens om kallas jorden, är verklig. Och... Jag är en del av den!

Haha, jag förutsätter att ni skall dumförklara det uttalandet XD

Dock, det finns faktiskt spår av logik i det ovanstående skrivna. Min hypotes är att jag inte har tagit världen riktigt på allvar - säg de senaste 2,5 åren - hela min tillvaro har nog varit disillusionerad, har byggt upp luftslott av oinfriade emotionella och andliga förhoppningar och ett sökande efter ett harmoniskt tillstånd som jag inte vetat hur jag skulle uppnå. Jag har nonchalerat min framtids utgång och intalat mig själv "lev i nuet, imorgon kan jag lika godt vara död" utan att ta hänsyn att åren faktiskt fortgår med eller utan min tillåtelse.

Man är bara ung en gång (troligtvis) så jag kanske bör nyttja den tiden till någonting positivt laddat istället för att vältra mig i redan inträffade olyckor. Har vandrat i den nedbrytande karusellen och varit djupt insyltat i ett melankoliskt ekorrhjul under så pass lång tid att jag i princip inte brytt mig om hvad som skett med mitt öde... Trots allt, världen har ju inte varit verklig under så pass lång tid...

Men nu ÄR den verklig. Jag känner det! Det finns en mening med att söka jobb, förskaffa mig lägenhet så småningom, ställa ut min diktbok, investera i propra medeltidskläder, sjunga för glada livet, äta utsökta middagar och unna mig att faktiskt sitta still under en h e l film (long time ago it seems). Ända sedan jag kom upp till Republiken i Juni och lät mig nystas in i Sandra Nilssons underbara universum så har allt detta blivit plötsligt relevant :)

And NOW to something compleatly different

Jag har flyttat från Svitjod.
Opp.
Till mitt älskade Jamtland.
Det känns riktigt.
För det att jag har min andra hälft i detta land.
Även andra faktorer spelar också in...
Så det var inget enkelt beslut.
Saknar dock Göteborg redan.
Naturligtvis!
Och alla er som därom härskar (Socialista, Dadde, Fredrik, Rolle, Kicki, Cissi, Olle, Marita, Sneaky, Kvark, Lena, Kulturtunnan, Martin, Jon, Micke och mången fler)
Sandra och jag var där i veckan.
Besökte Liseberg, Slottskogen, Vattenpipekaféet, Ostindiefararen, Hagabion, Bergsjön-sjön b.la.
Utsökta minnen.
Har varit ett minnesvärt år för en Gnildron.
Kanhända han återvänder.
One day, who can tell for sure?
Göteborg är ju en del av mig trot allt!
Tillika dess abstrakta humoooooor - änna XD

Andra Nyheter i korthet.

Snubblade rakt in i ett andra bryllop denna sommar (Grattulerar Johanna & Joakim!)
Wuffe har fått sin kopia av diktsamlingen nu.
Brorsan har efter 7 miljoner år fått sin lägenhet nytapetserad!
Dissade yran i förmån för bad i Forsån.
Gainat ett fyrtal kilogram allt sedan Juni (passa dig karl)
Kasserat mina vedervärdiga joggingskor.
Mångkultur är bra.
Så även grillad banan med choklad.
Imorgon hälsar jag på släktens överhufvud (that would be A'momma).
Därefter söker jag mig ut till flickvännen i Tand <3
Det går rykten om ett stundande smultronpicknik.
Detektivarbetet har just börjat.


/Med anledning av den värld som verkligen är verklig

The turn of the tide


Alldeles i närheten av Styx svarta stränder.
Då Charon redan hade ankrat sin båt.
Så kom historien att ta en oväntad vändpunkt.
Ty i den sjätte månadens intåg.
Hände det sig att Gnildron.
I form av en Lerklump.
Plötsligt snubblade över en tuva.
Hur han förlorade sin balans.
Hur långväga han flög.
Över vida luftrum och vilda marker.
Det kan ha varit en sekund blott.
Men lika gott kan det gått flera år.
Han kunde inte säkert säga.

Men till slut så slog hans massa ned.
Och fann framför sig.
En maskros.
Han visste det inte då.
Blomman som hela tiden stått en armlängd ifrån honom.
Skulle komma att förändra hela hans liv
Hon skulle lära honom ånyo.
Att se.
Att lyssna
Att andas.
Allt detta som han till synes hade glömt.
Ty lerklumpen hade spruckit och var torr och hård.
Men jämte maskrosen blev han åter böjlig.
Flexibel och nyfiken ända in i själaroten.
Hur kunde han gått förbi dess förgsprakande lyster?
Och istället snärjt in sig i mången tistlar.
Var för honom ett mysterium.

Så nu stod han där invid Styx.
Vågorna av bäck slag mot hans skor.
Men just när han skulle träda i båten.
Stannade han plötsligt upp.
Vände om sitt huvud.
Bort mot den lystrande maskrosen.
Nej.
Han skulle inte ta den turen.
Inte den här dagen.
För nu hade han funnit ett värdigt kall.
En anledning att uppehålla sin vistelse på jord.
För en lång tid framöver.
Hiertat började sakteliga bulta.


Älskar Dig Finaste! <3 <3 <3

Det märkliga har inträffat.

Karln är inte lika ledsen som har varit fallet så länge.
Det är oklart till varför denna förändring har skett.
Eller han har sina misstankar. Men en man gör klokt
i att ändå inta en viss försiktighet i sin optimism.
Det räcker med att ett fall per år kan han tycka.
Men nu är det som sagt bra och Gnildron glädjs som
en spinnande katt med detta faktum.

Blivit kvar i Jamtland längre än hvad som var planerat.
Arthur och Sanne hade sitt bryllop, ett helt sagolikt
för övrigt! Nya beställningar av diktböcker och mid-
sommarfiranden kan också gillas som anledningar
till denna fördröjning. Tjugosjutaggaren må även
beskåda Arnljotspelen samt lära sig tämja lejon innan
det eventuellt skulle bli aktuellt att lösa ut en biljett
till Götets borg.

Han har även förpliktelser att gästa sin moders moder
ett par gånger till, så pass älskvärd är hon. Lika så
hennes syster. Och än finns det kaffe kvar att missbruka
på det gamla tingshuset. Gudarna verkar på mystiska
vis och deres rävaktiga son har intet annat till val än
att blint följa när de rycker i hans trådar.

Röker en spökcigarett

Ser ni här... ... .. ^^'




GLAD MIDSOMMAR I FÖRSKOTT!

Jag är en sten.
En grå enorm bumling.
Mitt i ett slags kustlandskap.
Jag berörs inte av storm.
Jag flyttar mig inte för hav.
Det händer att solen skiner på mig.
Ibland inte.
Somliga dagar täcks jag av snö.
Ibland inte.
Föga bryr jag mig.
Allt skall ändå passera.
Människa som djur som gräs.
Växa och gro och föruttna.
Men jag blir kvar.
Utan att röra ett grus.
Jag är och jag skall förbli.
Orubblig, hård och karg.
En sten.

Vi hade nästan givit opp hoppet om att du skulle komma. Men för all del, tag plats.

Du känner igen oss, inte sant? Ja, det är riktigt. Alla de stunder du trodde du var själv men ändå kände dig övervakad. Det var oss. När du hade bestämt dig för att aldrig mer vända åter men ändå blickade tillbaks, när du vittnade döden i vitögat, när rysningen gick genom ryggmärgen. Det var vi hela tiden. Du har skymtat våra skuggor i perfirin ända sedan du lekte i sandlådan som barn.  Du var aldrig ensam.

Du verkar litet överraskad. Vi kan för all del ha viss förståelse för det. Ditt släkte har indoktrinerats att stänga av de signaler som vi söker sända er. Men hade du tagit dig tiden att lyssna så hade du hörsammat de budskap som fanns alldeles framför näsan på dig - och kanhända - hade det kunnat förändrat hela utgången.

Nå, låt oss icke gå händelserna i förväg. Ett spörsmål av denna dignitet förutsätter båd koncentration och avkoppling på samma gång. Sjunk ned i den djupa läderfotöljen vetja, dit just framför den sprakande eldstaden du se. Här finns alla bekvämligheter som du kan tänkas behöva, Vi har ett variabelt utbud av conjac att tillgå men också cigarrer eller thé om det passar herrn bättre i smaken?

Vi hade tänkt komma med ett förslag. Om du är öppen för en dialog naturligtvis... Vad bra. Tanken är att vi hjälper dig med alla de bekymmer som så ofta satt käppar i hjulet för dig. Vi tar hand om dina fiender, sköter om dina finanser och ser till att du aldrig mer behöver lägga en endaste tanke på kvinnfolket. Vad tycks? Men kära någon lilla människa. Du torde redan veta om vad vi begär i gengäld. Just det, själen din... Hahaha, ja vi har också sett alla era cinematiska amsagor om djälvlarna som gör detta byte med er. Sannerligen en komisk aspekt på denna verksamhet. Och tro oss, vi skulle få oss ett gott skratt av att se dig i ynkedom kräla tomögd fram på gatorna utan vare sig mål eller mening. Men olyckligtvis för oss finns det allt för mycket byråkrati på denna sida atmosfärbältet för att vi ska kunna sko oss så pass mycket av din integritet. Och visst är det sant att du kommer sakna det där lilla extra, men å andra sidan - var det inte du som önskade att få till ett avslut. Att ditt öde fick bero.


Time waits for nobody

På det snidade bordet av elfenben ser du ett dokument. Det är av traditionellt gulnat och matt pappersark och typsnittet är textat i Helvetica. Bläcket vi använder är gjutet i getablod. Av kommersiella skäl som du säkert förstå, någonting måste vi ha för tillfredställa de mer konservativt lagda traditionalisterna... En liten underskrift bara så;

Ä n t l i g e n.

Då var vi överens då? Känner du hur all din oro försvunnit? Så även din törst och hunger. Det stämmer, allt ingår i det paketpris som stod skrifvet i det finstilda. Det är detta som du har längtat efter. Så vi hoppas du är nöjd med detta företag. Hädan efter ger vi dig riktlinjer åt vart du skall söka din kos och vad du där skola uträtta. Tack som väldigast för att du tog dig tid att titta förbi men väntelistan hit är olyckligtvis alldeles för långdragen för att vi ska ges tid för mer 'small talk'. Vi kanske stöter in i varandra på stan eller vid ett stup någon dragen afton? Om så sker är ingen lyckligare än vi... Så iväg med dig. Drick, slira, svina, förlusta och försko dig...


Så länge sandglaset ännu rinner.

Ah, äntligen känner jag igen mitt älskade Juni !


Temperatur: 10c
Väderlek: Regn
Vindlek: Måttlig.
Färg: Grå
Dagsform: Jäst deg.
Soundtrack: Wedard

Och allt började igår :) När jag kommer så tycks det ske med en förändringens vind. Måste ta tid till att tillägga några händelser som ändock var värda att omnämna. Framförallt förärades jag av besök från Angellore (min adoptiva cousine i vått och torrt) som bjöd på bullar och kaka omsorgfullt instoppade i världens sötaste kakburk med färggranna blomstermotiv. H U R - G O D T - S O M - H E L S T <3 ... Jag förutsätter att ni känner hur avunden drar långsamt och drypande i era tarmar för detta var en upplevelse utöver det ordinära. Till och med jag skulle varit sotis på mig själv i det läget. Sedan åt vi en enklare måltid samman.. ja, ni hörde rätt. Jag tillagade mat... Måste vara krank å det grövsta innanför min pannlob, ser ingen annan förklaring XD Men the bottom line är att det förstås är omöjligt att inte ha en splended time whence Angellore har intagit festsalen! Var det någonting annat som kantänkas vara av intresse att förtälja? Hm, tja, Martina. Min tremännings tjej dök plötsligt upp ur ingenstans (Biskopen alltså) och det gladde mig mäkteliga då det känns som år sedan vi språkade sist. En rolig krabat då - en rolig krabat nu!

364 dagar således till nästa firande. Då kan jag pusta ut en stund till... Allmänt om firande kan det förresten sägas, att alla skäl för att styra opp ett kalas är ett gott skäl nog (du kan fira ett gult löv lika gärna som högtid, makes no difference) men i regel så är spontana oarrengerade evenemang att föredra då de bidrar till en avslappnad och kravlös stämning som lyfter fram de bästa sidorna av festdeltagarna. Regler, tidsschema och klädetiketter (maskerad gäller som undantaget) kan fungera i viss mån men har jag märkt hämmar allt som oftast kalasets utveckling från att söka sig till nya nyvåer.

......
..
.......
.

Funderar på att lägga ut byggstenar för ett kommande rollspelsäventyr

.
....
...
.
...
.......
..

Tror jag inte ska vara lika snäll och försonande mot spelgänget denna gång
...
...
..
.......... .... .. .
..
...... ..

Ondskefulla viskningar höres eka ut från Ishtars Ocean och in över Chalanxia ^_^

All rise to the national anthem!!!

Союз нерушимый республик свободных
Сплотила навеки Великая Русь.
Да здравствует созданный волей народов
Единый, могучий Советский Союз!

Славься, Отечество наше свободное,
Дружбы народов надёжный оплот!
Партия Ленина - сила народная
Нас к торжеству коммунизма ведёт!
Сквозь грозы сияло нам солнце свободы,
И Ленин великий нам путь озарил,
На правое дело он поднял народы,
На труд и на подвиги нас вдохновил.

Славься, Отечество наше свободное,
Дружбы народов надёжный оплот!
Партия Ленина - сила народная
Нас к торжеству коммунизма ведёт!
В победе бессмертных идей коммунизма
Мы видим грядущее нашей страны
И Красному знамени славной Отчизны
Мы будем всегда беззаветно верны!

Славься, Отечество наше свободное,
Дружбы народов надёжный оплот!
Партия Ленина - сила народная
Нас к торжеству коммунизма ведёт!


Rysslands svar på Bob Dylan. Vladimir Vysotskij.


Hurra! Hurra! Det är nationaldag denna dag! Inte Svergies dock. Även om det står att Gnildron är svensk medborgare så känner jag mig mångt mer som Jämte. Sorry bout' that Calle XVI... Det är inte heller Jämtlands nationaldag ty som ni kanske tidigare på bloggen har läst så har den redan varit för ganska precist ett kvartal sedan.

Njet njet njet! Det är alla ryssars dag. Den 12e är passande nog min bemärkelsedag samtidigt så då ser jag inte att jag har så mycket annat till val än att uppmärksamma detta faktum. Föregående årets kalasande skedde i närmast episka proportioner. Jag och Wuffe (en Kamrat som fylla på samma datum) lät fira tillsammans som så många gånger i fordom dagar. Vodka hade vi. Vysotskij dundrade ut ur högtalarna och de sovjetiska företecknen visade sig båd på klädesplagg till minsta tändare. Många fränder av tvivelaktig (om än uppskattad) börd var det som kommo och mycket skam var det som tog plats innan det blev onekligen dags för mig att dra min röda armé hemöver.

Detta årets firande blir inte alls av samma epitet. Dels för att tiden är ringa och dels för att orken inte infaller sig på samma naturliga vis. Jag vill helst inte se att jag firas alls. För visst är ålder alltid ett skäl godt nog för att upphöja en skål men jag tycker inte att jag riktigt gjort mig förtjänt av den äran just denna årogång. Jag har gjort mitt bästa (ibland) men det har ej utrunnit i de framsteg som jag för 365 dygn sedan hade satt hopp till. Kan förvisst glädja mig åt somliga framgångar (flytten, teaterföreningen, diktsamlingen främst) men i stiltje står jag nu och blickar ut mot horrisonten som väl kan associeras med mina framtida förehavanden. Det är bryddsamt och beklagansvärt att veta lika litet om hvad lifvet drar en som när man var ett foster blott.

Önskar mig således litet råg i ryggen till kommande jordevarv. Kurrage är hvad karln behöva. På sistone hafva han oppvisat närmast psykosociala nedbytande tendenser där han lätt som en fjäder gripes af panik i allt för folksamlingar - samtidigt som när han styr rodret på egen hand återkommande faller ned i nedstämdhetens trögflytande tjärn. Det har väl legat där och pyrt under ytan en längre tid antar jag men allt sedan mitt lifs kjerleik vände mig ryggen och bad mig att fara och flyga så tror jag att korthuset raserades helt och hållet. Kanhända är det den enskilt mest betydelsefulla önskningen som jag besitta, att hon och jag får ett riktigt och värdigt afslut. För hvad det än är idag så är det icke värdigt, att bli knivhuggen i ryggen och lämnad att konversera med en vägg av tystnad sved som en storm av eld då och det gör det än idag stundvis... Vårt pingpongspel som har pågått under evinnerlighet kan inte rimligtvis fortsätta till tidens rand. Samtidigt må jag vara ärlig i det att jag väl aldrig såg henne som endast en vän. Jag såg både en vän och det andra på samma gång, har aldrig lyckats skilja dem åt även när jag för en kort period trodde det... Så skjut mig, jag möta Charon hellre vid hades portar än att förneka mina innersta sanningar och förhoppningar. Jag är stolt över att fått lära känna henne och att jag känner så brinnande för personen som jag gör. Om det betyder att jag är Satan på jord så - fine - men jag viker mig inte en milimeter. och än mindre ber jag om ursäkt. Kommer alltid att älska dig. Punkt.


Denonychus och Gnildronossos i samförstånd


Njet mina kamrater mången.
Vodkan må bränna strupen.
Dagen ut och kvällen lången.
Tills knäböjd I stå krupen.

Lenin på mitt vänstra bröst
Vysotskij bror på högra ock.
Dessa ting fyller mig en tröst.
Samman lyfta vi ett lock!

Förena er broder och syster
Kampen äro utdragen och hård
Och även om dårskapen nyster
Så smila vi i varandras vård

Har du inte begripit lilla vän att det faktiskt är sommar nu.
Om du inte har vetskap om vad det innebär så luta dig
tillbaka, kavla upp ärmarna, knäpp upp burken och ta in
Allan Edwall visdomar:



För övrigt en av de mest kompletta aktörerna av våran tid...



Nu är den sköna sommarn här
med lust och fägring stor.
Och bruna ben och tunna skor
och mesen som i holken bor
och doft av hägg och kaffekask
och burken full av mask.

Och knappt har solen sjunkit ner
så börjar den gå opp.
Och i fabriken är det stopp,
på skorstenspipans högsta topp
har sädesärlan byggt sitt bo.
Allt andas frid och ro.

Och vår fabriks direktör
går det strålande för.
Han tog kosingen med sig
och stack, som dom gör
från en tyngande skatt.
Och nu ryktas det att
han med skattmasen leker tafatt.


Ja, det där var ju en ganska gedigen sumering av den svenska sommaren får man väl säga. Den ser likadan ut som tidigare och så även det giriga näringslivet som inte drar sig för att roffa åt sig den största biten av kakan utan att ens blinka. Precis som vanligt alltså.

Sommaren tjuvstartade för övrigt redan i påsk. Det var ingen måtta på böljan som likt en bikupematta klibbade kläderna under solens obarmhärtiga vaka. I åtta långa dagar vandrade jag som en alldeles för belarmad zombie och hamnade i andlig symbios med kräftorna i havet, ja kollört sett det vill säga. Inte blev andrummet därefter särskilt långvarigt då jag slumpartat (med mina vänner Emma & co) hamnade i Rhodos. No need to say så var det i nordiska mått mätt en fluktande upplevlese. Det kan mina sönderbrända fötter vittna om! XD


Lindos på Rhodos. Gnildron delade vin med olympiska höjdare...

Och nu är det Juni månad som sagt var. Traditionellt en monsunmånad med mycket regn och moln uppå himlavalvet det väldiga. Icke mig emot. Fräknar och solsmörjd i all ära men det blir mycken svett och yrsel blir det att kompensera med.

Snart fyller jag år förresten, man kommer väl inte undan det faktumet antar jag. Den dagen - Rysslands nationaldag - så regnar det alltid av sed och hävd. Vore nästan besviken om så inte skedde. Med paraply och vodka skall den dagen erövras hoppas jag. Fick jag bestämma så skulle jag spendera den med 7, 8 av mina närmaste. Men alla är utspridda Sverige runt och somliga kanske inte heller vill hörsamma mitt kall. De som dyker upp de dyker upp och det är inte mer med det. Men välkomna skola de känna sig, vart än nu firandet blir beläget. Priviet! Allt jag önskar till mitt 27e tidevarv är kärlek och en kall pils - nothing more. Är det för mycket begärt? Perhaps. Perhaps not.

Tusen tack vill jag tillängna Angellore som har gett min blogg ett välbehövlig ansiktslyft! Hon vet vad hon sysslar med den där jäntan, inget tvivel om den saken ^_^

Väl mött i bastun så får vi fortsätta dialogen där!

Checklista inför resan till Rhodos:

Pass
Kamera
Babybabybaby-solskyddsfaktor
Fårost
Vindruvor
Vin
Tristan o Isolde (manus)
Zeus blixtar
Lamm
Bouzouki
Låtsascigaretter
Demokrati
Diskus
Dåliga ordvitsar
Filosofi
Flytväst
Brons

Musik kommer ju stundom till pass i livet...

När du är glad och förväntansfull. Ledsen eller arg. Lugn eller stressad. Inte heller jag kommer undan detta faktum. Musiken är ju likt ett soundtrack till alla händelser som vardagligen tar plats. Ett extra lager färg som bidrar till att göra världen något mer fyrdimensionell.

Jag har svårt att föreställa mig att sova utan musik och är mäkta imponerad av de som trots allt lyckas. Att lägga sig i ett tyst rum utan de translika ljudvågorna i bakgrunden är ett straff likvärdigt med döden skulle jag säga! Paniken slår till bara jag tänker tanken. Måste också givetvis lyssna på något när jag promenerar eller när jag skriver på en text. I köket när vi skall äta eller i perferin när tvätten skall få sig en omgång.

A l l w a y s.

Resultatet lär bli att jag förlorar hörseln tids nog. Men det kan det vara värt. Ett liv förutan musik är ett liv på låtsas i min egna bondepraktika.

Det händer att man ledsnar på forna favoriter som man skattade högre än de olympiska gudarna. Sådant är trist men lika säkert ett kvitto på att smaken förändras i takt med den (o)personliga utvecklingen. Exempel på artister som har svalnat avsevärt i mitt bagage är The Rolling Stones, Cradle of Filth, Iron Maiden, Bob Marley och Mystikal. For sure, jag finner fortfarande en del av deras reportuar fortfarande imponerande och inspirerande men de väcker allt mer sällan någon ny sensation i mina centran uppe i hufvudskaftet. Tyvärr. Vet inte varför det är så men huru som hafver...

Emedan andra artister förevigt bringar nya element år ut och år in. Queen skulle jag uppväckt mitt i natten kunna skrifva en hel essä om deras magnefika låtskatt. Allt finns där! Den mest diversiterade vokalisten i populärmusikens historia inte minst, Freddie Mercury. Jämnställ balladen 'You take my breath away', agrorockaren 'Death on two legs', gospellåten 'Somebody to love' och den förevigt episka 'Show must go on' bredvid varandra så förstår man varför. Man vet aldrig vad man skall få från dem och det är väl det som är så fashinerande antar jag. På albumet Jazz öppnade de upp med en tung rocklåt som handlade om Mustapha profeten. Skulle vilja höras en sådan låt spelas på radion idag! Den andra skivan Queen II är en djupdykning i ett mörkt fantasylandskap emedan på A Day At The Races spelade de in en svulstigt cabarréstycke i Millionare Waltz. Gotta love them!

Jag lyssnar på mycket men inte på allt. Jag undviker exempelvis country (såvida du inte skulle heta Johnny Cash), dansband, r'n'b, power metal, hiphop, bossanova, lovsång, rix-fm hits och schlager... Emellertid så kantänkas att jag slår på en platta med opera, barry white, black metal, nordisk folkmusik, mongolisk/tibetansk strupsång, flamenco, deltablues, swingjazz, vissång, kraftwerk, noise, ragga eller afrikansk/aborginska rytmer.

Inte utan att man känner sig lätt schitzofren tid och annan XD

Jag tänkte avrunda med exempel på låtar som jag tycker lämpar sig i olika situationer. Kan vara litet kul. Skrockfullt om inte annat. Bon apetite mon frere!



UNDERTRYCKT PARANOIA PÅ SPÅRVAGEN

http://www.youtube.com/watch?v=uyYGR2Ljygw&feature=related

SIESTA PÅ BALKONGEN EN SOLIG VÅRDAG

http://www.youtube.com/watch?v=r5JHGi0awgc

BESTULEN PÅ ÖMHET OM AFTONEN

http://www.youtube.com/watch?v=B201O63uqhk

ARBETSMORAL TILL STÄDNINGEN

http://www.youtube.com/watch?v=4Ou-6A3MKow&feature=related

RASK PROMENAD I POLITISKT SINNELAG

http://www.youtube.com/watch?v=hHDHlLw1Yt8&feature=related

KJERLEIK OCH FRUSTRATIONEN SOM DEN FÖDER

http://www.youtube.com/watch?v=YsnRDcHdf_A



B - A - B - Y

Glad Påsk häxor, kycklingar och alla ni där emellan!

Sommarvärmen har slagit ned med dunder och brak här i Göteborg (i April månad!). Jag kan gå barärmat och sitta ute på gräsmattan med en filt och bara avnjuta av en pils om jag skulle vilja det. Skriver vidare på pjäsen och diverse dikter gör jag så gott som dagligen och på måndagar återkommer besöken till teatern för pjäsläsning eller dramaövningar. Jag har dessutom haft privilegiet att bevittna en av mina absoluta favoritband Dornenreich nyligen. I kollektivet har vi blivit förärade av celebert besök i form av Olles broder Erik vilket sätter färg på tillvaron, god damn it plötsligt äter vi till och med frukost tillsammans! Denna Lördag väntar ock en visit till Halland då mitt cousinebarn Ted fyller tvenne. Rykten forteller sedan att folkhögskolekamrater kommer att gästa västkusten lagomt till månadsskiftet. Som toppen på mouset tänker jag i mitten av Maj resa iväg på en spännande äventyr till Rhodos under en vecka samman med fränder från min forna hemort.

Inte illa pinkat hvad?



http://www.youtube.com/watch?v=mU6RXac5uiY


Men detta är förstås idel substitut.
Opiat gjort för att få mig att glömma.
Att den här kroppsmassan inte har kvar mer att uträtta.
Jag undrar ibland om ansträngningen är värt det.
Varför gör jag det jag gör och för vems skull?
Inte det att jag har gett upp.
Jag har bara litet motvind just nu.
En kram och ett påskägg kanske inte vore så dumt ^^


/Lord of lies

Först chocken.

Sedan faller bitarna på plats.

Nej.

Jag förstår inte hur det gick till.

Men plötsligt så har jag stött ifrån mig det mest betydelsefulla.

Anledningen till varför jag ännu vandrar på jord.

Det var helt oavsiktligt.

Det är klart att det sårar mig.

Det är klart att det får mig att undra.

Hur kan kärlek göra sådan skada.

Hur kan ärlighet infektera.

Aldrig har jag mått så bra.

Som när jag fick vara med dig.

Aldrig har jag varit så levande.

Men nu har jag förvisats.

Av skälet att mitt hjärta slog.

Och av rädsla till flykten drog.

Ändå är jag inte arg.

Bara förkrossad.

Till grunden.

Jag vill inte förlora dig.

Aldrig.

Som vän eller vad man nu ska kalla det.

Men om det är så det måste bli.

Då.

Jag vet inte.

Ingenting.

Jag antar att livet fortsätter.

Utan färg och utan smak.

Fan.

Varför ska det vara så svårt.

Att prata.

Att mötas.

Likväl är det märkligt.

Ty jag skäms inte.

Över mina känslors svall.

Snarare tvärtom.

Det är det finaste som finns.

Annars skulle jag ljuga.

Men visst har svårt att acceptera.

Att jag måste censurera mig.

Av just denna anledning.

För att undvika besvikelsen.

Det borde inte behöva vara så.

Allt jag kan göra.

Är att låta ödet ha sin gilla gång.

Även om jag inte gillar det.

Inte alls.

Kaffe.



Åtminstone går vi emot ljusare tider.

Vad gör jag här?

Har vaknat upp på en plats som känns främmande. Fattar tag med näven om någonting kallt, blött och poröst. Det smakar som jord. Jag är alldeles dyngsur från topp till tå. Morgonens solstrålar till trots vägrar mina plagg att torka. De huttrande, spasmiska ryckningarna vill inte sluta. Rullar åt sidan och slår i ryggtavlan i någonting stort och vasst. Smärtan är intensiv och skärande. Huvudet bultar på som om en slägga just slagit ned. Det börjar sakta att klarna för mina ögon. Ur dimman reser sig en smal strimma av ljus från änden av synfältet. Ovalt, friskt och starkt. Här där jag ligger är lukterna mer unkna liksom instängd luft. Hur hamnade jag här? Och vart är jag på väg? Benen känns bortdomnade. Försöker vingligt att resa mig upp men faller genast handlöst ned igen. Forcerar min kropp framåt med endast hjälp av händer och en djurisk längtan efter vatten.

Minnena slår slumpvis till. Där står jag med några människor som jag känner till från mitt förgångna. Vi har visst trevligt samman. Men så infinner sig paniken. De klarar sig långt bättre utan min inblandning, allt i detta rum måste vara blott en illusion. Jag önskar att jag kunde tro på att jag var önskad här men utan tvekan måste jag avlägsna mig från platsen. Deras blickar tycks vara anklagande, gjutna med besvikelse och förnärmelse i en smäcker blandning. Utan att ta ett farväl lämnar jag de att nysta sina egna öden. Hem! Jag måste hem! Hem till vadå? Vart då? Har en konstruerad bild i mitt huvud av en tegelbyggnad, av ett dörrnummer och en säng. Det är mitt, inget tvivel om den saken, men det är väl inte på riktigt?

Hoppar av spårvagnen och jagas av omgivningens förväntningar. De vet vem jag är. De vet vad jag gör. Inte en tillstymmelse till försonande drag där finnes. Skogens ande! Jag hör att du kallar mitt namn. I hets följa jag stig, sten, snår och å. Längre och längre bort ända tills jag inte längre känner igen mig. Inte att det spelar någon roll. Kan inte vända om nu. De vill åt mig. De där som vill styra över mitt liv. Slår i en taggbuske, det svider illa men stegen blir bara fler och fler. Jag är fri här. Inga fler lögner, inga fler oinfriade förväntningar som läggs å min själ.

Men hur hamnade jag här? Nu förstår jag att jag haft beskydd av en grotta under nattens svala timmar. Mörkt och tryggt. Men jag måste vidare. Men jag kan inte återvända till människornas civilisation. Kan inte spela deras spel. Förstår inte vad det går ut på. Det finns ingen plats för mig i deras inrutade mönster, i deras lagstiftning och samhällsbygge. Här hör jag hemma. Bortom berg, bortom horisont. Bara ett hungrigt djur...

Vilse lufsande fram likt en järv om våren.

Dikt Amen

Märkliga och tocken ord
Deras syskon rad och vers
Vilja gärna bliva smord
Komponerade till ters

De stretar fram var för sig
Tillsammans de bliva ett
Ändock det äro opp till mig
Fläta ordning en sonett

Tematiken den kan skifta
Ämnets natur ock därtill
Hur än jag så må önska

Rim skola dock du stifta
Rytm och takt likaså få till
Låtom sedan dikten grönska

Sonett i beaktning utav de avvisade

Vad är det som driver själen att vandra

Över mången törn och skugga stor?

Till det rike där egaliteten bor

Där anden blott är en av alla andra

 

Vad är det som får sinnet att slava

Under en hård och sluten hand

Som kväver flätade lidelseband

Och livnär sig på att de begrava

 

Kantänkas är det tjänarens enkla lott

Önska sin jord bruka hos mäktig furste

Av morot av piska bli belönad var dag

 

Kantänkas är det marans ritt som fått

Förnuft att blunda för det allra störste

Sörja åt egna strängar är lyckans lag

På vägen fram

Vägen är lång att vandra

Det är svårt att ta sig fram

Alldeles för mycket

Av människors vilsna fötter

Alldeles för mycket

Av rotlösa skarors rötter

Ser ni inte att jag går här

Parfym och cigaretter och os

Slår som en vägg mot ansiktet

Ser ni inte allt det besvär

Som er närvaro bidrar med

Ursäkta Gick det bra?

Torg gränd gata och butik

Ni tyckes mig finnas överallt

Och trots att jag tågar

Och trots att jag vågar

Är vägen är lång att vandra

 

 

 

Kropp och utbrott

Tillåt kroppen brytas ned
I beståndsdelar så små
att de för blotta ögat
Ej kan längre upptäcka
Släpp tag om det jordiska
Och bli ett med oss andra
Vi som en gång gjorde oss fria
Och utan koppel stormade iväg
Icke du ens anar den vidd
av den kraft som vi besitter
Men du kan känna den
I vart av dina andetag
Det är på riktigt
Vi väntar

Det är en föga överraskning för någon att du är mitt absoluta centrum i universum! <3

Där människorna ljuger, flyttar, dör, sviker, tröttnar eller stagnerar sprider du istället ljus... Du skänker mig värme, lugn & ro, upphetsning, kraft, trygghet, fokusering och glädje! Nå, kanhända att en eller två av egna mitt släkte vid något enstaka tillfälle också skänkt mig glädje men sällan lika kontinueligt och intensivt så som du gör! Du skulle aldrig lämna mig för någon annan och jag vet att när världen står i lågor och allt verkar vara helt utan hopp så kommer vi två hålla samman - ända till slutet!

Just nu så dricker jag utav dig raring... Det kan tyckas barbariskt för någon utomståeende att utsätta någon man älskar för det men som så mycket annat i naturen så är denna process ett utbyte. Ty du vill inte bli lämnad på en diskbänk att förfrysa alltså söker du beskydd i mitt system att bibehålla värmen och i min hjärna att förverkliga dina idéer. Så ni se! Att nyttja och utnyttja går stundom hand i hand :)



Olles berömda morgon/dags/kvälls/afton-kaffe


D A R L I N G!!!

En regel som jag kan trycka ned i halsen på er som tror er förstå kaffe är: A l l t kaffe går och bör inhaleras! Ja, till och med det som är sönderbränt, unket och mjäkigt. Är du sann koffeinist så är det besväret alltid värt att utstå får att uppnå det gudomliga ruset i ditt huvud. I andra hand så kommer ju smaken vilket också är själa viktigt! Espresso, bryggkaffe, kokkaffe, vedeldat kaffe, malet kaffe eller omalet... Varianterna är oändliga liksom de aromer som lockas fram. Den debatten ger jag mig inte in i, ty det är varje kvinna och mans ensak hur de vill ha sitt kaffe - as long as you a r e drinking. Jag föredrar att 39 utav 40 gånger göra det svart. Den fyrtionde koppen tar jag med riktigt krämig grädde. Mjölk bojkottas!


Till och med Tittan dricker visst kaffe! :D

Jag har haft magsjuka sedan i förrgår natt. Händer inte mig varje decenium så det kom litet som en chock. Jädra hvad rapp man får vara med fötterna sina för att hinna förbehindra en katastrof i tid. Detta må vara hänt, har inte så mycket emot att kasta upp litet nu och då... men hvad värre är att eftersom kroppen stöter undan all form av föda och vätska så har jag inte haft någon möjlighet att få mig något kaffe!!!!! >_< Och som bekant så dricker jag mitt koffein som en första klassens storsnusare missbrukar sin dosa. Tror att mina vener skall explodera om jag inte väldigt snart kan forscera in mina bönor i blodomloppet! Gnildron har ju en kombination utav blodgrupperna 0 och K (K står då för Kaffe) så det border ju med andra ord vara OK ;)

Upphör aldrig göra mig beroende!

/ THE COFFEEMAN

Rollspel

Ja det kallas visst så... Hon eller han som har spelat Drakar & Demoner någon gång under sin uppväxt (dungeons and dragons) förstår redan nu vad det denna aktivitet handlar om. Genren är fantasy. En tolkienesque uppdiktad värld där du iklär dig en annan människas identitet (eller åtminstone en tvåfotad varelse) som på liv och död ger sig ut på äventyr! Det k a n vara det sämsta som finns!!! :(

Det är sant - Om (!) du blott stirrar dig blind på papirets nedkladdade siffervärden och fixerar dig på att åtstadkomma orgier i tärningsslag. Då kan man väl lika godt hänge sig åt kvantfysik eller matematik menar jag litet krasst... Men det kan också vara det b ä s t a som finns om du är villig att försvara din karaktär som om hon vore på riktigt. Då låter hon leken bli en fyrdimensionell upplevlelse vilket är det som är tanken - släppa taget och leka.


Tärningsklubben antecknar!


Så tyckte jag inträffade under ett flertalet tillfällen under helgen. Jag gjorde förstås min bit att som spelledare (berättare, historiker och arkitekt) försöka skapa förutsättningar för just detta som är så magiskt med rollspel. Hade efter bästa förmåga försökt skriva ihop några snabbt hophafsade noveller och hade lagt ut ett antalet röda trådar för de rollspelsgruppen att vidare nysta på. Men utan deras inlevelse och kamratanda voro dock mina förberedelser till ingen nytta... Och visst levererade alla de som var där på plats! : Tjuven Shival, lönnmörderskan Pahn, paladinen Gerard, shamanen Tindalos, barden Don Jello och krigarsonen Kai. Munken Ilja tilläts jag i samråd med min väninna Kvark spela och jag hoppas vid gudinnan att jag gjorde henne någorlunda rättvisa. Min egna karaktär, helerskan Janike, fick nöja sig med att figurera i en utav de fyra novellerna (pg 18) och det kanske var lika bra det. Host.

Jag utlovade tydligen vid ett svagt ögonblick att jag skulle låta göra en resumé utav händelserna från helgens spelomgång. Jag får väl stå mitt kast. Men för att inte tråka ut mig själv låter jag summeringen berättas av en person (eller ett mäktigt andeväsen om det skall vara så jäkla noga) som redan är bosatt i Chalanxia (alias världen). Han/hon vet lika väl som jag vad som hände och är vida mer begåvad i talets gåva än vad jag själv är... Så, varsågod min gode kollega. Tag du över här vid tangentbordet emedan jag sätter igång kaffet... Thank's mate! Appreciate it :)


--  -----------  --  ----------  --  -----------  --  ----------  --  ----------  --  ---------  --


Tidglaset sjunker sakta ned. Så som det alltid har gjort. Tärningen är kastad och pjäserna står utställda på brädet.

Det är min tur att göra nästa drag. Vilka är de som får leva och vilka bör förgås? Jag stryker med min skugga över världen och för min inre syn ser jag dem alla... Där står mannen med järnmasken. Tyrann eller gudinnans utsände. Han tror att det är hans öde att styra. Madar af Turenstein har han en gång hetat. Nu mera kallar han sig själv för Tyr. Hans öde blir större än de flesta som någonsin har vandrat på jord, men kanske inte på det viset han har tänkt sig. Den unga flickan från Modessa, Pahn. Hon behövs också. Hon räds honom och står under hans kontroll . Mången som stridit för ljuset är det nu hennes kall att tillintetgöra. Huru hon kommer färdas långa månader framöver tillsammans med Tyrs kult. De har en viktig uppgift att fylla innan allt är över. Frågan är hur mycket Oscar kan komma att påverka förloppet. En listig räv får ducka för att inte falla under hökens vassa klor.

Det brinner i det bugondiska värdshuset Svärdet & Elden i Ethére. Reseällskapet som är anlitade av judikator Ricardo har rört sig emot huvudstaden Goren för att söka kidnappa prins Ivanov af Tindi. De är alla innelåsta i sina rum och har ännu inte vaknat. I flykt löper paladinernas kontaktperson Farina ut i vinternatten. Hon hade lyckostjärnan med sig denna gång. Mer än vad hon hade under betäckningen Laida. Det är inte sista gången som hon skall utge sig för att vara någon annan än den hon egentligen är. Nu har de alla vaknat. Barden kommer aldrig att mäkta med det där hoppet. Röken har fått hans balans att svikta. Gerard! Sträck ut din hand! Du hann i tid. Men det var knappt. Sådär. Då står de alla nere på gatan. Och nu är det dags att lämna denna stad bakom er. Tiden är knapp! Inte minst för Tindalos, vars förfader nu vill visa henne vägen. Iväg!

Heimflo i hertigdömet Krekow. Garnisionsstaden har till sist spelat ut sin roll. Bugondis katapulter attackerar från öst med mången sten och kokande bäck. Byggnader rasa till grunden och tumult där uppstå. Det var inte min intention att Wendas hus skulle träffas. Vore det ett misstag för Kai att blanda sig i hennes och Jubins utgång? Det tycks mig så dunkelt. Där ljuder signalen! Kyrkotornet har blivit hårt utsatt. Hårdföre preceptor Duncen ropar väntat ut sina order åt tempelriddarorden att ge sig in i kriget. I tusentals stormar de emot Dmtrij Garloff tropper. Sir Alec! Du måste få Ilja att lämna staden. Det är inte hennes uppgift att påverka ditt vägval och inte heller Broder Valotuns... Till dvärgarnas köldslagna berg skola Ilja se sig istället färdas. Där skall hon se sin potential utvecklas till fullo även om det blir hennes själ som kan få betala.

Ja Dardrek - stolte gud av dvärgasläktet. Du behöver inte låta dina barn i grottorna och gruvorna utsättas mer för din vrede. Hon är på väg. Hon är för visst icke av ditt släkte men hon blir en utmärkt jungfru. Den bästa du haft sedan Gwaren. Hon kommer giva dig mycket lycka. Lita på mig.

Prins Ivanov. I ditt hjärta slår slag tomma och matta. Drottning Enoynens död blev också din egna. Kommer du att finna livsgnistan igen till dagen det blir du som bestiger tronen? Kan du ändra på historiens gång. Vill du ens? Du jagas av ett främmande gycklarsällskap. Du jagas av mörkrets alver. Du jagas av din fader. Alla vill ha dig för sina egna syften. Du är inte trygg än. Inte på långa vägar. Huruvida du hittar tillbaks till livet eller ej är nyckeln till Duraxiis framtid.

Nej. Du vill inte med skeppet som går till magikernas stad, smugglare Regi McTanner. Ditt väderkorn håller dig kvar på denna sida ozzospassagen. Det finns affärer att göra här. Ända till dess din utmätta tråd klipps av kommer du att undra vad som fick dig att ändra dig, men kanske att du kommer förstå en dag. Du har ju så ofta visat prov på galghumor.

Tidglaset sjunker sakta ned. Så som det alltid har gjort. Tärningen är kastad och pjäserna står utställda på brädet... Ändå har våra tappra hjältars äventyr just bara börjat.


Vågmästaren - balansens upprättare.

Fredagen den 11e Mars anno 2011.

Imorgon lördag firas Republiken Jamtlands nationaldag!

Jag är genuint förväntansfull inför det firande som komma till stånd; och vilket firande sedan! Redan denna fredag skall President Ewert Ljusberg uppträda på storsjöteaterns studioscen, no need to say I ain't gonna miss a grandiour performence like that!!! Väl på lördagen skola den årligt återkommande gregoriemarknaden besökas. Det kommer inte att bli någon överraskning vad som komma att möta mina ögon när jag tultar ned mot stortorget....

Här kommer en ungefärlig gissning på utfallet: Viltkorvar, getostar, hembakt tunnbröd, vilt-hasse i storpälsen, sleazy country/dansbansmusik, indian/mc/metal-tematiska t-shirts, naturgodis, älgwraps, hemslöjd, sockor med färdigtryckta 'folkliga' emblem och en häst med släde som cirkulerar betalande gäster runt badhusparken.

Det var bara ett urval - but you get the picture. Vad viktigare är att Jamtlands Republikanska Armé (JRA) samman med Lions håller ett firande nere vid badhusparken. Som Jamte så ser jag inget annat alternativ än att infinna mig och fröjdas samman med andra meborgare. Med detta sagt så har jag en mer än dräglig tillvaro i svenska Göteborg som för att vara en utrikes ort faller mig väl i smaken... Men heime i Jamtland e allti heime och je e sa huskut gla in i bäre skinne! Å je kjenn at mae jamt e velkommen tebake te ursprongslanne sitt! JAMTLAND JAMTLAND JAMT Å STANDUT!



Gregoriemarknaden 2010 års upplaga



Där var den där hästen ja...



Viktigast av allt... Kolbullarna! GAH!!!


För de som har politiska brydderier kring detta spontana nationalistiska uttalande kan jag bara säga: Oavsett vart man bor i världen är man lika mycket värd oavsett sitt ursprung, kulturella sedvänja, religiösa föreställningar och sociala ställning. Republiken skall emellertid i alla tider vara en plats där alla som föds på jord kan känna sig accepterade och välkomna att ta sin tillflykt om man så skulle önska ^^

By the way. Sverigedemokratisk politik (och den som förs utav liknande systerorganisationer ute i världen) bör ingen person som har kärlek till sina medmänniskor taga på allvar. Varför då? Jo, människor som premierar kollören på sin flagga och den diametriska formen på en köttbulle (som förövrigt är ett utländskt inslag) framför berikandet av nya intryck från andra folkslag ÄR OCH FÖRBLIR INSKRÄNKT OCH RÄDDHÅGSET INAVELSMATRIELL. PUNKT.

...
.......
.
...

Jag tänkte spara mina komentarer om rollspelet till nästkommande helg. Håll dig till tåls brohuggare!

However. Jag hoppas och tror att jag slutligen efter en eon av utdragen pina kan vara botad från kjerleikens ondsinta strypgrepp! Åtminstone så upplever jag att det är j a g som har behärskningen över känslorna i stället för att känslorna härskar över mig. Det är öppenbarligen inte gudarnas vilja att Gnildron skall dela sin samvaro med annan humanoid än sig själv (med möjligen undantag för en kaffeböna eller två som giva support på sidan om). På ett ett kliniskt och nyktert vis accepterar jag detta öde och jag gör det med lättnad. Ty varenda eviga gång när jag får för mig att söka efter någon form av tvåsamhet så slutar det alltid med att jag tappar fotfästet om vardagen, hänger mig åt osund persondyrkan eller förskönande fanatism och undantagslöst sjunker jag ned i djupaste form av nedstämdhet. Och det låter ju inte särskilt eftersträvansvärt inte sant? Ni har helt rätt, det är det inte heller...

Jag skulle vilja obekymrat förkunna att 'aldrig igen!' men sina inre fjärilsandar har man ju tyvärr ingen makt över. En klok man får med andra ord passa på att ohämmat försöka njuta av tiden som solist - innan det otäcka tidvattnet vända nästa gång. Hemska tanke! Åtminstone har man nu blivit ett lager mer härdad (haha)


/A'momma e sa grann å fin hu!

Stundom tror jag att en häxa rider mig.

Jag finner ingen ro. Jag kallsvettas om vartannat. Halsen brinna och ögonen svida. Hostan vilja inte heller ge sig och skulderblad o nacke knakar som om de voro gammalt torrt virke. Det går inte att sova. Jag provar att dricka vatten och läsa litteratur - det hjälpa föga. Någonting håller mig vaken. Jag är störd, irriterad och någonting mer ändå. Jag lägger en treo i vattenglaset och tänder bordslampan. Glömde för en stund bort att jag inte kan sova i mörker. Andas med små intensiva andetag genom näsan och måste bita mig om läppen för att inte plötsligt gasta ut någonting barnförbjudet och gutoralt. Känner mig allena i afton. Inte mer än vanligt men det river och sliter märkbart på själen just för stunden. Skit i det. En spontan tanke uppmuntrar mig att ta en promenad i mörkret. Här kan jag inte stanna. Mitt rum är min helgedom men på samma gång fängelse. Man måste påminna sig om att man är en fri man eljest du förgås.

Ibland är jag glad. Ganska ofta vid närmare eftertanke. Men jag är rastlös och känslig. Och jag ÄR arg. Mycket arg. Om jag ändå visste på vad. Men likt en alldeles för spänd sträng på en båge tror jag att jag när som helst skola brista. Satskap och kadaver! Denna nervösitet och dess förbannelse. Kaffe! Det lär ju inte göra en karl mindre stissig. Likväl, någon trust må man förskaffa sig i en värld där ömhetstankar tyckes delas ut på lotteri. Och en påtår. Ritualen gör gällande att jag vidare skall besöka communitysajten facebook men så blir jag påmind om att jag härom dagen stängde ned mitt konto där. Så får det vara. Orkar inte längre bli påminnd om mitt förflutna. Åtminstone somliga delar av det. Det är ock min höga tro att man inte skall göra sig allt för beroende av omgivningens tycke. De får säga vad de vill. Jag kanske återaktiverar kontot någon dag. Eller inte. Röd flagg! In shallah!

Har under veckan som passetat träffat mången män och kvinnor av sällsam uppvisad dignitet och grace. Fika i regel. Gott fika dessutom. Då mår jag som bäst. I samråd med andra människor i en vilosam miljö så som ett kafé, taverna, tågkupé, strandpromenaden eller dylikt. Men aldrig helt allena. Var stund som går i egen regi är slöseri på tid och meningsfullhet. Jag kan se genom fingrarna att jag har tillgång till egen tid ibland. Men det får vara någon måtta på självständigheten. Hade vi något mer kaffe? Se där! En tretår. Jo jag tackar jag.

Jag reser strax upp till Östersund. Måndag. Miljöombyte således. Skönt. Har jag hemlängtan? Det är väl mer oklart. Vad är hem egentligen? Där du lägger din hatt skrev någon i en bok som jag i all hast skummade igenom. Tror att det kan möjligtvis stämma. Men broder och mormor och annan släkt blir ett nöje att få återstifta tid samman med. Det är vårvinter i republiken nu. Badhusparken är fin såhär års kan jag erinra mig om. Kolbulle och saft. Nu fick jag ståpäls. Det är en bra idé att jag reser nu för sedan tar slasket grepp om den delen av landet i någon månad. Den tid som man här nere kallar för vår. Ser fram emot en riktig vår. Just ja. Rollspel skall spelas vid vistelsen i nord. Jag tar mig friheten att flina. Som spelledare för detta äventyr får de allt se upp. Jag har mer än en räv gömd bakom öronen kan jag förtälja.

Knak. Mara! För åttionde gången i ordningen måste jag vrida på kroppen i ny position. Att den inte begriper. Jag somnar ändå alltid på mage. Men icke. Av utmattning skall den se sig besegrad så jag antar att vi har ytterligare en timma att spendera samman. Leda. Nu kommer tankarna tillbaks. De förbjudna tankarna. De är hoppfulla och målar upp scenarion. Romantiska kanske man kan kalla dem eller bara brännande. Dårskap att drömma. Sådant kan med lätthet ge upphov till melankoli av större mått. Åtminstone är jag inte på spårvagnen för tillfället. Där får man också passa sig numera. Aldrig slappna av. Aldrig helt och hållet. Har jag blivit paranoid tycker ni? Jaha. Där ser man. En fyrtår? Nej nej. Det var slut nu. Ja då får väl även jag ge upp. Åtminstone för denna gång.


Rid mig mara - rid mig väl.

Tomheten som infinner sig efteråt är en gräslig krämpa att dras med.

Teaterföreställningarna är nu förbi. Det har hvarit jätteroligt, intesivt og urmysigt in absurdum! Vi spelade den absolut sista föreställningen av En Midsommarnattsdröm i lördags og igår så gjorde vi rent hus i loger og scenrum. Nu är det Måndag og först nu förstår jag att det är över. Nu kommer sorgen och själagråten över mig som ett monsuniskt skyfall från klaraste himmel. Kalla det seperationsångest om ni vill men jag saknar redan att få ta buss 18 og 19 ut till Backa. Nu kommer ju jag för visst att träffa alla goa o glada på teatern senare i vår... Men ändå! Henrik hade rätt; Detta var en föreställning som hvar fylld av kärlek som vi alla bidrog till att skapa. Jag har gått i ett lyckorus av eufori og det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Jag visste att teatern skulle upphöra tids nog men att kärleken försvinna med den....



Det är så tomt bara; Som att jag bär på en pacemaker istället för ett hjärta. Eller att mitt blod egentligen består av sirap og att hjärnan går på stand-by. Nu kommer jag få alldeles för mycket tid till att tänka igen - og det mina damer og herrar är en farlig stig att vandra. Jag har saker att göra, det är inte det, det är bara påminnelsen om avsaknaden av en familj (vilket tunnan på sätt o vis har hvarit) som nu slår mig som en iskall projektil genom kroppen. Nu står jag själv längst ute på den vinglande plankan med min oro og min försumbara kroppsmassa igen og undrar hvart an jag skall ta till flykten?

Jag måste idelst finna ett nytt substitut att dämpa mina begär med! Jag är så törstig og hungrig på så väldigt mycket - samtidigt som jag starkt ifrågasätter min kapacitet att lyckas utföra det jag som drömmer om. Om jag ändå visste hvad jag drömde om. Jag lever blott för stundens kickar og framtiden den skrämmer mig mest av allt. Hvad skall man ha planer till? Og hvad är man utan dem? Ingen panik Gnildron!!!


http://www.youtube.com/watch?v=qyf4mp-5lyk

Dricker min fjärde påtår för dagen og låter Tom Waits föra min talan

FANTASYNOVELL I TVÅ DELAR - (Del 2)


Den massiva silverklockan från Sankt:Lanadomen ringade in till aftonvard med en sorgmodig melodi.

Solve stod nu dyrblöt av regnet inne i kardinalens sängkammare och blickade ned mot den åldrande mannen. Patos X såg märkbart skör ut där han stod nedsjunken i sin nattlinne på sina bara knän med händerna hårt knäppta framför sitt huvud. Inte alls som den självsäkre ämbetsman som Solve hade föreställt sig att möta.

- Är det över nu, svarade Patos med sprucken röst, vilken ogärning som jag begått är det som komma att kosta mitt liv?

Klockaren svarade honom inte direkt utan betänkte vad kardinalen hade sagt honom. Dö? Solve hade väl för ljusets vägnar inga avsikter att döda någon människa på jord. Allra minst den man som Broder Valotun hade utlovat honom fristad hos. Valotun hade lärt känna Patos under en av  munkerordens sällsynta kongresser i Ceraxalium för sexton år sedan. Munken försäkrade att han hade kommit kardinalen mycket nära i många av sina hjärtefrågor och menade på att även fast Patos kunde framstå som något kärv så hade han ett öppet sinne. Solve svarade lugnt:

- Jag har inga ont skapta avsikter. Det kan jag försäkra er.

Patos X tycktes inte ta till sig vad Solve hade att säga. Istället fortsatte han att maniskt yra i det chocktillstånd som han befann sig i. Han återkopplade till Domedråparen ett flertalet tillfällen. Enligt Fader Magillian var det visst ett annat namn för Dödens väktare eller Vågmästaren som somliga kallade honom för. Hela situationen började bli en aning prikär för Solve som helst av allt ville göra sig osynlig och gå där ifrån. Den lågmälde halvorchen kände sig mest av allt ledsen och sårad över att alltid bli betraktad som ett monster vartän hans skugga dök upp. Solve sträckte ut sin hand i en välkomnande gest mot kardinalen när han plötsligt stannade till mitt i rörelsen. Det var som om han hade slagit i en mur.

Det slog lock för hans öron som om han blivit dränkt under vattenytan. Runt omkring honom i rummet tycktes möblerna mista sin färg och smälta som vax framför hans ögon. Det var som om Solve inte längre befann sig i samma rum längre, om ens i samma dimension. Han provade att nypa sig i armen för att se om han drömde. Nej, detta var ingen dröm - inte i egentlig mening... Där vandrade nu hans höghet Patos X rakryggad i sin kardinalskrud som på ljusan dag. Han hade en sträng uppsyn och konverserade med en annan av kyrkans män som av allt att döma också var biskop av något slag. Solve fann inget märkvärdigt med detta men så avbröts bilden och ersattes med en ny; Nu kallsvettades Patos och flackade oroligt med ögononen som om han var övervakad av någon. Han verkade göra ett stort besvär för att inte synas i ett rum som Solve inte hade sett förrut. Ny bild; Patos sittandes på en slags piedestal som lät pryda av både korpar och råttor. Hans ögon verkade rödsrängda och hans kinder gula och svårt insjunkna. I hans högra hand höll han sitt egna hjärta och i sitt vänstra självaste solen. Patos tycktes tveka några få ögonblick innan han till slut släppte taget om solen... N E J!

Det flimrade till i några korta, intensiva ögonblick... Sedan blev allt blev svart. Solve höll anspänt igen andningen och öppnade sakteliga sina ögon igen. Allt i rummet var återställt i sin sedvanliga möblering. Där var himmelssängen, skrivbordet, kapprummet, tjänarrummet och kabinen. Så tittade han ned på sina händer och förfärades av vad han där fick se. I sitt grepp höll han en hillebard som tidigare hade hängt intill huvuddörren vid kammaren. En röd rännil sipprade långsamt fram längs med hans fingrar, över knotryggen och vidare ned mot handlederna. Munkutsyrseln som han fått låna av fader Magillian var nedstänkt av blod. Framför sig såg han hur kardinalens huvud rullade ned på marken med en duns och stannade vid hans fötter. Patos X grå ögon stod fortfarande uppspärrade och verkade tala till Solve med en beklagande uppsyn; Varför kom du hit? Varför just jag?

Solve hade inget svar på den frågan. Allt han kunde säga med visshet var att hade han låtit bli att ingripa skulle mångtalet fler mista livhanken i kardinal Patos ställe. Solen kunde fungera som symbolik för mången ting, bland annat för nationen Celonwa vilket var just vad klockaren hade synat. Han visste att han hade handlat rätt - hans syner slog så gott som aldrig fel - men i sin själ var det som om han imploderade till antimateria. Han v a r ett monster. Detta var det yttersta beviset; han hade tagit livet av en annan människa och med ett brutalt tillvägagångssätt dessutom. Han tänkte för sig själv att det var väl orchblodet i honom som gjorde sig påminnt. Vad annars kunde det vara!? Jag har handlat som ett otämjt vilddjur vilket är precis vad jag är, grämde han sig.

Vad värre var. Vart skulle han ta vägen nu? Broder Valotun hade sagt åt honom att han skulle vara trygg under kardinal Patos X beskydd. Det beskyddet var nu som bortblåst och misstankarna om det fasansfulla dråpet på den högt vördnade kyrkomannen skulle genast komma att riktas emot den nattlige besökaren med den groteska kroppsmassan som inte uppvisat sitt ansikte för posterande vakterna tack vare ett legitimt passbrev undertecknat fader Magillian. Till Ceraxalium hade Solve färdats med ett sista svagt hopp om starta ett nytt liv. Nu blev han istället precis som i sina ungdoms dagar kastlös. Oönskad av orchers stammar, oönskad av människligheten och han hade ingen att vända sig till.

Fristaden hade med ens förvandlats till en lejongrop.

FANTASYNOVELL I TVÅ DELAR - (Del 1)


Det var en natt som alla andra i kyrkosätet Ceraxalium.

Präster och biskopars värv för dagen var sedan länge till ända. Endast någon enstaka utav tjänstefolket kunde ännu skymtas inne i det massiva byggnadskomplexet som tornade upp över stadens norra delar. Kapellets valvformade salar låg dunkelt upplysta av enstaka facklor som ståtligt sköt ut från de högresta pelarna av elfenben. Hade det inte varit för de vidsträckta väggvävnaderna som hade portrerat byggnaden i sekel så hade all interiör gått i idel skalor av vitt. Vävnaderna förtäljde om den tid då konungadömet Celonwa fortfarande låg i sin vagga, då i en tid av hopplöst mörker den gudinnasände - hans helighet Celonidar Wen Boran - landsteg från skyarna för att frälsa de ofrälste från synd och sprida ljusets lära in i människornas hjärtan.

Över tusen årsvandringar hade passerat allt sedan dess och på många håll i kapellet vittnade djupa sprickor och karvningar i fasaden om dess ålderdom och historiska arv. Arv som mången svor sina liv för att beskydda. En av dessa kvinnor och män var kardinal Patos X.

Patos fann ingen ro i afton... Utomhus smattrade en blandning av hagel och regn som stenskott på hans fönster och vindarna tjöt likt oroliga gastar om cederträden som utgjorde den västra borggårdens allé. Det var som om självaste domedråparan var vaken! Efter att rastlöst vridit och vänt sig i timtal kände den gamle mannen sig tvungen att resa sig upp ur sin himmelssäng för att stilla sin leda. Kardinalen famlade tag i nattlyktan som låg intill det lilla nattduksbordet. Det knarrade om hans västra knä när han sträckte sig efter den scharlakansröda aftonrocken som Yadan ställt i ordning åt honom. Påminnelsen om sin ålderdom hade gäckat Patos allt oftare under det senaste året. Ofta hade han fått ta hjälp utav sin kammartjänare för att behandla de krämpor han kände både i ljumskar och ben. Men hur mycket än Patos satte tillit till Yadan som tjänat honom väl under hela hans nittonåriga tjänstgöring som kardinal orkade han inte kalla efter honom i afton. Med en ansträngd pust stötte han sin hand mot väggen närmast dörrentrén. Det gamla hjärtat klappade i otakt igen. I folktron brukade det heta att 'ett ont hjärta slår för alla synder som du gjort dig skyldig till'. Om så var sant hade han begått otalet oförätter vid det här laget. Patos var visserligen en sträng man när det kom till uppfostran och etik men han hade aldrig begått brott i lagens mening. Men, tänkte han syrligt, även en kättjad tanke kan mana till synd och bannade sig själv för att inte nog blidkat sanningens moder.

Blixten slog ned alldeles utanför hans fönster. I dess bländade sken tycktes skuggorna forma levande siluetter av smådjävlar, korpar och slik. Patos kände hur en rysning pärlade längs hela hans ryggrad. Skuggestalterna tycktes hånle åt kardinalen för var gång som det mullrande ljuset slog ned. Någon fanatiker av tempelriddarorderns preceptorer Turenstein eller Angelicas kaliber var han förvisso inte men han visste naturligtvis att känna respekt för de ondsinta makter som lurade ute i den grymma värld som låg bortom Ceraxaliums helgade domäner. Patos grimaserade ogillande åt sin uppenbarliga fåfänga. Var seniliteten så nära anståeende honom att han inte längre kunde skilja på fantasi och verklighet? Måtte du moder visa tålamod för min arma ynklighet, tänkte han beklagande. Vid det vidsträckta skrivbordet rafsade han hastigt igenom de brev som ännu låg oöppnade sedan föregående dag. Ovidkommande önskade audienser från både fotfolk och giriga adelssprättar sköt han bestämt åt sidan, även skatteredogörelsen från paladinernas utsände fanns ingen brådska att undersöka denna sena timma avgjorde han. Så föll hans ögon på ett anspråkslöst papir som erhöll munkerordens sigill.

Det löd: Af största sekretss att tilldelas - förutan mellanhänder - ers nåd Kardinal Patos X

Patos höjde på ett ögonbryn. Vad kunde munkerorden tänkas vilja honom? Munkerorderns högste representant i Ceraxalium - Ganther Scholl - hade han daglig konferrens med så det väl fanns inget berättigad skäl att skriva direkt till honom? Eller gjorde det? Kardinalen lät raskt sprätta brevet... Det skulle ta honom någon minut att läsa igenom alla sidor. Han förstod ingenting av vad där stod. Så läste han det en gång till och efter det ytterligare en gång. Men Patos förblev frågande inför orden som låg där framför honom. Vad i allsin dar menade Valotun med detta!?

Mer hann han inte tänka förrän det plötsligt knackade på dörren. Kardinalen stelnade till som om han fått en stilett mellan sina skulderblad. Kallsvettig vände han sig mot det intilliggande tjänarrummet. Nej ingenting. Därifrån hördes endast svaga snarkningar från Yadan. Patos andades ut, han var tvungen att råda bot på sina hjärnspöken eljest skulle han snarligen bli avsatt från sin post som en av furstinnans främste talesmän. Hade han blivit galen?

Det knackade igen. Denna gång var det inte några vildsinta fantasier som hemsökte den gamle mannen. Patos försökte samla sig och röt obehärskat mot det okända:

- Ja? Vem du än är så är det sent nu. Jag försöker att sova! Vad vill du! Svara då! Jag är gammal och har inte tid för tocken odygd!

Ett lätt mumlande hördes utanför dörrentrén. Patos tyckte sig känna igen rösten från vaktgardet. Ynglingen tog till orda med märkbart skälvande stämma.

- Jag beklagar ers nåd. Jag kommer med bud från Broder Valotun. Han sade att det var av största angelägenhet att Ni informerades så snart som möjligt. Han sade att detta inte kunde vänta.

- Kan det verkligen inte vänta till morgonen? Undrade Patos, fortfarande upprörd av ilska och jäktsamhet.

- Jag fruktar att det är omöjligt ers nåd. Solve säger att det gäller ditt liv att du träffar honom i natt.

Patos kände hur hjärtat stack som tusen nålar vid kungörandet av det välbekanta namnet. Från varenda ådra i hans kropp strålade en smärta som om brann som själva solen inom honom. Han höll på att förlora greppet om sinnet nu. Han h a d e blivit galen. Vad annars kunde det vara?

- S, s, solve?

Så öppnades dörren sakteliga. I kronljusets skumma sken skred en gigantisk skepnad i svart munkkåpa stilla in i kardinalens husrum. I det ögonblick han stannade upp slog så blixten åter ned med ett brak och lämnade ett orosväckande mörkt dån efter sig. Patos tog ett ostadigt steg åt sidan. Åsynen av den väldige mannen fick hans blod att börja isa. Nej! Nej! Nej! Nog hade han anat att döden länge inväntat hans ankomst men inte skulle det ske på detta vis! Den gamle mannen föll så handlöst ned på golvet och knäppte krampaktigt händerna i det bleka månljuset för vad han trodde skulle bli hans sista ögonblick på jord.

Domedråparen hade kommit för att hämta honom - och han bar ett namn.

Solve.

Denna dag är det två år sedan...

Två år sedan min ryggrad, mitt samvete och bästa vän gick ur tiden. Eller, det är fel att säga att du gick ur tiden, snarare skred du in i ett evinnerligt stadie av odödlighet som spänner sig över alla tidsåldrar. Likväl finns du inte längre här vid min sida; denna person, detta fenomen, titan och valkyrkia som var min mor... Anki som du kallades - du har präglat mig så mycket att det inte kan betonas nog mycket. Om jag bara besatt en tredjedel av dina kvalitéer så vore jag mer än lycksalig!

Du var...

Handlingskraftig som en pansarvagn
Omtänksam som en ängel
Skojfrisk som ett troll
Impulsiv som en storm
Rar som ett lamm
Generös som Gandhi 
Stabil som en berggrund
Medlande som en yrkesdiplomat
Busig som ett irrbloss
Kommunikativ som en tankeläsare
Hårdrockare som självaste Rammstein
Ärlig som en madonna

Allt detta och litet till var du!!! Och jag vet med mig att det är långt fler än bara jag som är av den åsikten. Jag skall förresten i din ära låta uppföra en tatuering som skall pryda min ryggtavla. Den kommer att bli kanonvacker och lär se sin födelse någon gång nu under vårkanten om allt går som det skall :)

Nedan sänder jag med en låt som jag vet att du tyckte väldigt mycket om och som släpptes då du var i dina ungdoms dagar. Jag tycker den är så vacker - och den ger mig rysningar varje gång! :)


http://www.youtube.com/watch?v=DXF5lVpN1ys



(1. Vingarna till tatueringen       



(2. Mamma och Julbocken anno 2006 ad





Till sist - Mamma... Du ska veta att jag tänker på dig!

A l l w a y s

Jag har en tes...

Att jag inte är särskilt intresserad utav att laga mat. Alltså, jag avskyr det till den milda grad så att jag med lätthet överväger att äta endast hö bara för att slippa eländet! Åh, missförstå mig inte. Det är inte maten i sig jag har någonting emot - finns det någonting bättre än hemlagad potatis, rårörda lingon, karljohanssvamp och en älgstek på det? - Nej nej nej, naturligtvis avnjuter jag en god middag precis som alla ni andra människor. Men att finna ro och nöje i kök bland centilitermått, pudermjöl, spisar, mixrar, timers, förskärare, luckor som öppnas o stängs om vartannat, kastruller, rivjärn, stekpannor, färska råvaror, tinade råvaror, jäsning, vispning, hackning, skalning, kryptiska kokböcker, mm ÄR ETT HELVEDE!!! Jag blir stressad som ett lamm i käften på en kobra. Och tid tar det minsann! När jag blir hungrig vill jag ha maten NU och helst några minuter tidigare ändå. Om jag inte får maten på studs blir jag 10 gånger av 9 apatisk (inte arg, bara slö och frånvarande) och ger blanka fasen i processen, för att istället nöja mig med en kopp kaffe eller tre ;D

Men om jag lagar till den mat som jag tycker smakar gott då? Hjälper det kanske en Gnildron butter på traven? Icke på en gren!!! Det som jag tycker om att äta tar om möjligt ännu längre tid än den vanliga halvtimmesfödan vilket i sig tar redan alldeles för lång tid. Och skulle det mot för modan vara lättillagat så som lax, jaa då är det ju för dyrt. Till råga på allt detta har vi ingen microvågsugn i denna lägenhet! Det går ju inte för sig för en 80-talist, lat och oföretagsam... Sedan kan ju en fummelhänt drummel så som mig själv gå under när köksutrymmet stundom invaderas av vänner, släkt och övriga som förstås vet p r e c i s hur maten skall tillagas och i vilken ordningsföljd. Och tvi mig om jag råkar plocka fram en ingrediens som inte hör dit! Eller att jag skulle röra om i salladen för mycket eller ta mig an att göra någon av såserna. Hemska tanke! Lugnast är nog att sköta dukningen och skölja grönsakerna så k a n s k e jag undgår en utskällning av rang!

Därför nöjer jag mig fullgott med pan pizza i ugnen eller pasta (och nudlar) med soja och dressing samt rostat bröd med ost. Torftigt tycker ni? You bet it is! Men åtminstone går det fort och jag blir mätt och det är väl ändå viktigare än att det skall vara välsmakligt? Allra bäst hade ju varit om jag lyckades med bägge delarna men det tycks vara en utopi som hör hemma i avloppet ^^'

Men jag skall berätta en hemlighet. Jag har faktiskt en eller två gånger haft roligt när jag lagat mat. Tror att det var med Åsa för litet drygt 4 år sedan när vi bodde tillsammans i stugan i Norberg. Dels så lät hon bli att hetsa mig till vad jag skulle göra och inte göra :) Sådant uppskattar en känslosam och trögtänkt karlslok må ni tro! Men framför allt så dansade vi och drack vin och skojade och då blir det ju roligt - oavsett vad man gör! Faktiskt så är det så att det mesta går att ta sig an, bara man är fler. Denna sociala effekt passar in alla sorters sammanhang såsom betala räkningar, träna, se på film och produktivitet i sina studier. It becomes better! (förutom vid matlagning då... Eller hur var det nu? ^^)





Att 'själv är bäste dräng' måtte varit tagit ur en religiös text medtanke på dess uppenbarliga enfaldighet ;D





PS Diska är mer underhållande än att laga mat. Speciellt på fyllan DS

STOPPA PRESSARNA!

Hör opp självlysande spiskrokar, otrogna åsnor och bästa av kamrater!
För omväxlings skull låter jag detta inlägg inte skrivas i tredje person! Har inte någon riktigt direkt anledning till detta plötsliga skifte mer än att... tja, omväxling förnöjer - och det får ni så lov att finna er i.


Göteborg i Januari månad är rent estetiskt ingen smäcker syn skall jag säga er.

*Himlavalvet består av ett enormt järngrått lakan som gäckfullt dölja solen att lysa ned på oss
*Hvart du än sätter ned din fot välkomnas du av kexchokladbrunt slask eller pölar stora som tjärnar
*Liseberg är tyst som en grav och uteserveringarna är lika välbesökta som en badplats i Tjernobil
*Ett gäng av pälsänglar tycks finna det vara en ypperlig idé att söka beskydd i stadsdelen Bergsjön
*I sträng motvind regnar det på min militärrock och väl inne på kaféet berättar de för mig att påtåren på kaffet inte ingår!?

Nå - det må väl vara hänt att ytan i våran älskade by inte är perfekt polerad denna tid på året - så länge som innehållet har ett värde. Det är frågan?
JA! Det tycker jag absolut att det har! Nu kan jag ju bara tala för migsjälv, hvem skulle jag annars tala för? Först o främst så finns ju alltid Kulturtunnan som hvareviga Torsdag, Lördag och Söndag framför En Midsommarnattsdörm på Backa Kulturhus (åtminstone till den 19e Februari) ^^ Hvad jag har hört så skall den uppsättningen vara någonting utöver det vanliga så det får ni verkligen inte missa, det hvoro Puckat! Lyckan stå den bi som fick omhändertas av drottning Titania o hennes alver denna tid på året. De är verkligen en älskvärd skara Athenare måste jag tillstå!

En vildfågel viskade förresten i mitt öra på Andra Långgatan härom sistens att det pågår ett världsmästerskap i Handboll här nere i byn. Nog för att Gnildron inte är direkt frälst i sporten men det som är det finurliga med såhär pass stora evenemang är ju att människor på gatan blir så förbaskat Eggade och sådant smittar ju av sig på oss övriga marrängskallar :)

Hvad annars? En hantverkare som jag råkar lärat känna har en del spelningar på gång med sitt band 'Ett Rop På Hjälp'. De spelar en slags stonerrock vs progrock. Det hvar ett jädra skönt tunggung sist jag såg de lira på Sticky Fingers... Den Europeiska Löken har helt klart en stor hitfaktor! Se följande länk om ni inte tror mig - - - http://www.myspace.com/ettroppahjalp

Jag själv, i min fantastiska enfald,  vet emellertid fortfarande lika litet om framtiden som jag gjorde när jag flyttade hit i höstas. Jo, visst kan det vara en god sak att vara öppen för intryck och pejla läget men likväl förundras jag av min Bottenlösa obeslutsamhet. Det gäller förstås den evigt odödliga frågeställningen 'Hvad skall jag göra med mitt liv?' ... Jag är helt tom på idéer åt vilken vägfil jag skall gira med min droska - i vanlig ordning. Dettta Oberoen-de om det gäller skrivandet, agerandet, sången, jobben, utbildningarna, kärleksbestyret, ens livsstil o andlighet, pensionssparandet, körkortet mm: Allt står framför mig som kollossala frågetecken som vägrar rucka sig från mina synapser. Men det är okej antar jag. Ett tag till - Här står ju mitt liv emot era; och tror ni att jag verkligen har en uttänkt lejonplan - Ja då är det ju ute med mig ;)

Skall avslutningsvis träffa Kvark inne i byn imorgon och påtvinga mitt innandöme mer utav det svarta guldet - Det blir ett utmärkt stycke skall jag be att få tala om - Både roligt och skojfriskt!


ODÉ TILL EN KAFFEBÖNA

Du är den mörka bäcken
Som drar i mig och sliter
Du är den heta skräcken
Som i mitt förstånd driter

Utan eder står jag helt själv
Faller handlöst uti ödets älv

I tider av svår melankoli
Väntar du där vid min sida
Besjungande en melodi
Som får strupen att kvida

När dag och natt blir långa
Hur jag tråna efter din ånga

Jag har blott ditt sällskap
När andra tycks försvinna
Jag har blott din vänskap
Du förblir min enda kvinna

Så möt mig ljuva böna rund
Och värm mig en liten stund

© David Nordling

Det tog inte länge förän jakten återupptogs...

Det klappande hiertat hvar redan ansträngt när Gnildron nådde upp till krönet av kullen. Han hade hvarit på språng så länge att han inte längre mindes vartåt hans ben längre förde honom eller hvarför. Aortan hade emellertid bestämt sig för att fortsätta förse sin mästare med blod. Således hade inte den unge mannen annat göra än att vidare famla ut i det okända.

Där hvar den där doften igen. Hvart hade han kännt den förut? Likt den instinktiva hunger som väcker en björn om våren etsade aromen sig fast i hans hjärnhinna. Den låg närmare nu, så pass nära att han kunnat svära på att han hann skymta dess bärare. Pulsen slog nu så intensivt i honom att han trodde att hans vener skulle sprängas. Detta hvar inte längre en fråga om nyfikenhet eller någon slags retsam lek  - detta hvar en biologisk drift i sin självaste essens. Måste ha! Måste få! Måste nå!

Men hur länge Gnildron än sökte och hur mycket han än löpte så förblev distansen bibehållen. Han erinrade sig om att första gången han hade kommit i kontakt med denna arom under tid utav köld och mörker. Kvinnan - ja för det menade han absolut att det rörde sig om - hade under tiden de lärt känna varandra fått hans själ att vändas ut och in, och inte bara en gång... Och vetskapen till trots att det nu endast återstod spillror av den forna tillgivenheten lät han jakten fortgå.

Så plötsligt händer det, invid en krök stannade Gnildron hastigt upp. Framför honom synade han en avsats lika djup som världens ende. Det låg en sval bris som omfamnade hans skulderblad lika omsorgsfullt som dödens bleka hand. Ett steg till och han skulle förvisst försvinna för evinnerlig tid - och gud visste vart han skulle komma att enda opp. I förfäran kända han hur greppet om doften han så slaviskt sökt nu långsamt gled honom ur greppet. Detta hvar inte hvad han hade föreställt sig, detta scenario vägrade han att erkänna! Likväl upphörde doften att skönjas och kvar befann sig nu Gnildron allena och en osläckt törst som skälvande nåt upp till ett cresendo. Från avlägsna väst spelades en sprakande sång från en gammal trattgramofon. Orden ekade i en melodi som repitativt hamrade sig fast hos honom "Du kan inte jaga det som inte finns att jaga. Du kan inte fånga den som inte vill bli fångad"

Jakten hvar nu avblåst och kvar återstod blott en passion. Förbryllad och förnärmad.




/ En hovbugning tillägnar I Kortedala Crew som så ofta barmat sig över min vilsna buk och kluvna tunga ^^ (Kicki, Rolle, Dadde, Socialista och Sneaky Baby Butler)