Vad gör jag här?

Har vaknat upp på en plats som känns främmande. Fattar tag med näven om någonting kallt, blött och poröst. Det smakar som jord. Jag är alldeles dyngsur från topp till tå. Morgonens solstrålar till trots vägrar mina plagg att torka. De huttrande, spasmiska ryckningarna vill inte sluta. Rullar åt sidan och slår i ryggtavlan i någonting stort och vasst. Smärtan är intensiv och skärande. Huvudet bultar på som om en slägga just slagit ned. Det börjar sakta att klarna för mina ögon. Ur dimman reser sig en smal strimma av ljus från änden av synfältet. Ovalt, friskt och starkt. Här där jag ligger är lukterna mer unkna liksom instängd luft. Hur hamnade jag här? Och vart är jag på väg? Benen känns bortdomnade. Försöker vingligt att resa mig upp men faller genast handlöst ned igen. Forcerar min kropp framåt med endast hjälp av händer och en djurisk längtan efter vatten.

Minnena slår slumpvis till. Där står jag med några människor som jag känner till från mitt förgångna. Vi har visst trevligt samman. Men så infinner sig paniken. De klarar sig långt bättre utan min inblandning, allt i detta rum måste vara blott en illusion. Jag önskar att jag kunde tro på att jag var önskad här men utan tvekan måste jag avlägsna mig från platsen. Deras blickar tycks vara anklagande, gjutna med besvikelse och förnärmelse i en smäcker blandning. Utan att ta ett farväl lämnar jag de att nysta sina egna öden. Hem! Jag måste hem! Hem till vadå? Vart då? Har en konstruerad bild i mitt huvud av en tegelbyggnad, av ett dörrnummer och en säng. Det är mitt, inget tvivel om den saken, men det är väl inte på riktigt?

Hoppar av spårvagnen och jagas av omgivningens förväntningar. De vet vem jag är. De vet vad jag gör. Inte en tillstymmelse till försonande drag där finnes. Skogens ande! Jag hör att du kallar mitt namn. I hets följa jag stig, sten, snår och å. Längre och längre bort ända tills jag inte längre känner igen mig. Inte att det spelar någon roll. Kan inte vända om nu. De vill åt mig. De där som vill styra över mitt liv. Slår i en taggbuske, det svider illa men stegen blir bara fler och fler. Jag är fri här. Inga fler lögner, inga fler oinfriade förväntningar som läggs å min själ.

Men hur hamnade jag här? Nu förstår jag att jag haft beskydd av en grotta under nattens svala timmar. Mörkt och tryggt. Men jag måste vidare. Men jag kan inte återvända till människornas civilisation. Kan inte spela deras spel. Förstår inte vad det går ut på. Det finns ingen plats för mig i deras inrutade mönster, i deras lagstiftning och samhällsbygge. Här hör jag hemma. Bortom berg, bortom horisont. Bara ett hungrigt djur...

Vilse lufsande fram likt en järv om våren.