Tomheten som infinner sig efteråt är en gräslig krämpa att dras med.

Teaterföreställningarna är nu förbi. Det har hvarit jätteroligt, intesivt og urmysigt in absurdum! Vi spelade den absolut sista föreställningen av En Midsommarnattsdröm i lördags og igår så gjorde vi rent hus i loger og scenrum. Nu är det Måndag og först nu förstår jag att det är över. Nu kommer sorgen och själagråten över mig som ett monsuniskt skyfall från klaraste himmel. Kalla det seperationsångest om ni vill men jag saknar redan att få ta buss 18 og 19 ut till Backa. Nu kommer ju jag för visst att träffa alla goa o glada på teatern senare i vår... Men ändå! Henrik hade rätt; Detta var en föreställning som hvar fylld av kärlek som vi alla bidrog till att skapa. Jag har gått i ett lyckorus av eufori og det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Jag visste att teatern skulle upphöra tids nog men att kärleken försvinna med den....



Det är så tomt bara; Som att jag bär på en pacemaker istället för ett hjärta. Eller att mitt blod egentligen består av sirap og att hjärnan går på stand-by. Nu kommer jag få alldeles för mycket tid till att tänka igen - og det mina damer og herrar är en farlig stig att vandra. Jag har saker att göra, det är inte det, det är bara påminnelsen om avsaknaden av en familj (vilket tunnan på sätt o vis har hvarit) som nu slår mig som en iskall projektil genom kroppen. Nu står jag själv längst ute på den vinglande plankan med min oro og min försumbara kroppsmassa igen og undrar hvart an jag skall ta till flykten?

Jag måste idelst finna ett nytt substitut att dämpa mina begär med! Jag är så törstig og hungrig på så väldigt mycket - samtidigt som jag starkt ifrågasätter min kapacitet att lyckas utföra det jag som drömmer om. Om jag ändå visste hvad jag drömde om. Jag lever blott för stundens kickar og framtiden den skrämmer mig mest av allt. Hvad skall man ha planer till? Og hvad är man utan dem? Ingen panik Gnildron!!!


http://www.youtube.com/watch?v=qyf4mp-5lyk

Dricker min fjärde påtår för dagen og låter Tom Waits föra min talan

FANTASYNOVELL I TVÅ DELAR - (Del 2)


Den massiva silverklockan från Sankt:Lanadomen ringade in till aftonvard med en sorgmodig melodi.

Solve stod nu dyrblöt av regnet inne i kardinalens sängkammare och blickade ned mot den åldrande mannen. Patos X såg märkbart skör ut där han stod nedsjunken i sin nattlinne på sina bara knän med händerna hårt knäppta framför sitt huvud. Inte alls som den självsäkre ämbetsman som Solve hade föreställt sig att möta.

- Är det över nu, svarade Patos med sprucken röst, vilken ogärning som jag begått är det som komma att kosta mitt liv?

Klockaren svarade honom inte direkt utan betänkte vad kardinalen hade sagt honom. Dö? Solve hade väl för ljusets vägnar inga avsikter att döda någon människa på jord. Allra minst den man som Broder Valotun hade utlovat honom fristad hos. Valotun hade lärt känna Patos under en av  munkerordens sällsynta kongresser i Ceraxalium för sexton år sedan. Munken försäkrade att han hade kommit kardinalen mycket nära i många av sina hjärtefrågor och menade på att även fast Patos kunde framstå som något kärv så hade han ett öppet sinne. Solve svarade lugnt:

- Jag har inga ont skapta avsikter. Det kan jag försäkra er.

Patos X tycktes inte ta till sig vad Solve hade att säga. Istället fortsatte han att maniskt yra i det chocktillstånd som han befann sig i. Han återkopplade till Domedråparen ett flertalet tillfällen. Enligt Fader Magillian var det visst ett annat namn för Dödens väktare eller Vågmästaren som somliga kallade honom för. Hela situationen började bli en aning prikär för Solve som helst av allt ville göra sig osynlig och gå där ifrån. Den lågmälde halvorchen kände sig mest av allt ledsen och sårad över att alltid bli betraktad som ett monster vartän hans skugga dök upp. Solve sträckte ut sin hand i en välkomnande gest mot kardinalen när han plötsligt stannade till mitt i rörelsen. Det var som om han hade slagit i en mur.

Det slog lock för hans öron som om han blivit dränkt under vattenytan. Runt omkring honom i rummet tycktes möblerna mista sin färg och smälta som vax framför hans ögon. Det var som om Solve inte längre befann sig i samma rum längre, om ens i samma dimension. Han provade att nypa sig i armen för att se om han drömde. Nej, detta var ingen dröm - inte i egentlig mening... Där vandrade nu hans höghet Patos X rakryggad i sin kardinalskrud som på ljusan dag. Han hade en sträng uppsyn och konverserade med en annan av kyrkans män som av allt att döma också var biskop av något slag. Solve fann inget märkvärdigt med detta men så avbröts bilden och ersattes med en ny; Nu kallsvettades Patos och flackade oroligt med ögononen som om han var övervakad av någon. Han verkade göra ett stort besvär för att inte synas i ett rum som Solve inte hade sett förrut. Ny bild; Patos sittandes på en slags piedestal som lät pryda av både korpar och råttor. Hans ögon verkade rödsrängda och hans kinder gula och svårt insjunkna. I hans högra hand höll han sitt egna hjärta och i sitt vänstra självaste solen. Patos tycktes tveka några få ögonblick innan han till slut släppte taget om solen... N E J!

Det flimrade till i några korta, intensiva ögonblick... Sedan blev allt blev svart. Solve höll anspänt igen andningen och öppnade sakteliga sina ögon igen. Allt i rummet var återställt i sin sedvanliga möblering. Där var himmelssängen, skrivbordet, kapprummet, tjänarrummet och kabinen. Så tittade han ned på sina händer och förfärades av vad han där fick se. I sitt grepp höll han en hillebard som tidigare hade hängt intill huvuddörren vid kammaren. En röd rännil sipprade långsamt fram längs med hans fingrar, över knotryggen och vidare ned mot handlederna. Munkutsyrseln som han fått låna av fader Magillian var nedstänkt av blod. Framför sig såg han hur kardinalens huvud rullade ned på marken med en duns och stannade vid hans fötter. Patos X grå ögon stod fortfarande uppspärrade och verkade tala till Solve med en beklagande uppsyn; Varför kom du hit? Varför just jag?

Solve hade inget svar på den frågan. Allt han kunde säga med visshet var att hade han låtit bli att ingripa skulle mångtalet fler mista livhanken i kardinal Patos ställe. Solen kunde fungera som symbolik för mången ting, bland annat för nationen Celonwa vilket var just vad klockaren hade synat. Han visste att han hade handlat rätt - hans syner slog så gott som aldrig fel - men i sin själ var det som om han imploderade till antimateria. Han v a r ett monster. Detta var det yttersta beviset; han hade tagit livet av en annan människa och med ett brutalt tillvägagångssätt dessutom. Han tänkte för sig själv att det var väl orchblodet i honom som gjorde sig påminnt. Vad annars kunde det vara!? Jag har handlat som ett otämjt vilddjur vilket är precis vad jag är, grämde han sig.

Vad värre var. Vart skulle han ta vägen nu? Broder Valotun hade sagt åt honom att han skulle vara trygg under kardinal Patos X beskydd. Det beskyddet var nu som bortblåst och misstankarna om det fasansfulla dråpet på den högt vördnade kyrkomannen skulle genast komma att riktas emot den nattlige besökaren med den groteska kroppsmassan som inte uppvisat sitt ansikte för posterande vakterna tack vare ett legitimt passbrev undertecknat fader Magillian. Till Ceraxalium hade Solve färdats med ett sista svagt hopp om starta ett nytt liv. Nu blev han istället precis som i sina ungdoms dagar kastlös. Oönskad av orchers stammar, oönskad av människligheten och han hade ingen att vända sig till.

Fristaden hade med ens förvandlats till en lejongrop.

FANTASYNOVELL I TVÅ DELAR - (Del 1)


Det var en natt som alla andra i kyrkosätet Ceraxalium.

Präster och biskopars värv för dagen var sedan länge till ända. Endast någon enstaka utav tjänstefolket kunde ännu skymtas inne i det massiva byggnadskomplexet som tornade upp över stadens norra delar. Kapellets valvformade salar låg dunkelt upplysta av enstaka facklor som ståtligt sköt ut från de högresta pelarna av elfenben. Hade det inte varit för de vidsträckta väggvävnaderna som hade portrerat byggnaden i sekel så hade all interiör gått i idel skalor av vitt. Vävnaderna förtäljde om den tid då konungadömet Celonwa fortfarande låg i sin vagga, då i en tid av hopplöst mörker den gudinnasände - hans helighet Celonidar Wen Boran - landsteg från skyarna för att frälsa de ofrälste från synd och sprida ljusets lära in i människornas hjärtan.

Över tusen årsvandringar hade passerat allt sedan dess och på många håll i kapellet vittnade djupa sprickor och karvningar i fasaden om dess ålderdom och historiska arv. Arv som mången svor sina liv för att beskydda. En av dessa kvinnor och män var kardinal Patos X.

Patos fann ingen ro i afton... Utomhus smattrade en blandning av hagel och regn som stenskott på hans fönster och vindarna tjöt likt oroliga gastar om cederträden som utgjorde den västra borggårdens allé. Det var som om självaste domedråparan var vaken! Efter att rastlöst vridit och vänt sig i timtal kände den gamle mannen sig tvungen att resa sig upp ur sin himmelssäng för att stilla sin leda. Kardinalen famlade tag i nattlyktan som låg intill det lilla nattduksbordet. Det knarrade om hans västra knä när han sträckte sig efter den scharlakansröda aftonrocken som Yadan ställt i ordning åt honom. Påminnelsen om sin ålderdom hade gäckat Patos allt oftare under det senaste året. Ofta hade han fått ta hjälp utav sin kammartjänare för att behandla de krämpor han kände både i ljumskar och ben. Men hur mycket än Patos satte tillit till Yadan som tjänat honom väl under hela hans nittonåriga tjänstgöring som kardinal orkade han inte kalla efter honom i afton. Med en ansträngd pust stötte han sin hand mot väggen närmast dörrentrén. Det gamla hjärtat klappade i otakt igen. I folktron brukade det heta att 'ett ont hjärta slår för alla synder som du gjort dig skyldig till'. Om så var sant hade han begått otalet oförätter vid det här laget. Patos var visserligen en sträng man när det kom till uppfostran och etik men han hade aldrig begått brott i lagens mening. Men, tänkte han syrligt, även en kättjad tanke kan mana till synd och bannade sig själv för att inte nog blidkat sanningens moder.

Blixten slog ned alldeles utanför hans fönster. I dess bländade sken tycktes skuggorna forma levande siluetter av smådjävlar, korpar och slik. Patos kände hur en rysning pärlade längs hela hans ryggrad. Skuggestalterna tycktes hånle åt kardinalen för var gång som det mullrande ljuset slog ned. Någon fanatiker av tempelriddarorderns preceptorer Turenstein eller Angelicas kaliber var han förvisso inte men han visste naturligtvis att känna respekt för de ondsinta makter som lurade ute i den grymma värld som låg bortom Ceraxaliums helgade domäner. Patos grimaserade ogillande åt sin uppenbarliga fåfänga. Var seniliteten så nära anståeende honom att han inte längre kunde skilja på fantasi och verklighet? Måtte du moder visa tålamod för min arma ynklighet, tänkte han beklagande. Vid det vidsträckta skrivbordet rafsade han hastigt igenom de brev som ännu låg oöppnade sedan föregående dag. Ovidkommande önskade audienser från både fotfolk och giriga adelssprättar sköt han bestämt åt sidan, även skatteredogörelsen från paladinernas utsände fanns ingen brådska att undersöka denna sena timma avgjorde han. Så föll hans ögon på ett anspråkslöst papir som erhöll munkerordens sigill.

Det löd: Af största sekretss att tilldelas - förutan mellanhänder - ers nåd Kardinal Patos X

Patos höjde på ett ögonbryn. Vad kunde munkerorden tänkas vilja honom? Munkerorderns högste representant i Ceraxalium - Ganther Scholl - hade han daglig konferrens med så det väl fanns inget berättigad skäl att skriva direkt till honom? Eller gjorde det? Kardinalen lät raskt sprätta brevet... Det skulle ta honom någon minut att läsa igenom alla sidor. Han förstod ingenting av vad där stod. Så läste han det en gång till och efter det ytterligare en gång. Men Patos förblev frågande inför orden som låg där framför honom. Vad i allsin dar menade Valotun med detta!?

Mer hann han inte tänka förrän det plötsligt knackade på dörren. Kardinalen stelnade till som om han fått en stilett mellan sina skulderblad. Kallsvettig vände han sig mot det intilliggande tjänarrummet. Nej ingenting. Därifrån hördes endast svaga snarkningar från Yadan. Patos andades ut, han var tvungen att råda bot på sina hjärnspöken eljest skulle han snarligen bli avsatt från sin post som en av furstinnans främste talesmän. Hade han blivit galen?

Det knackade igen. Denna gång var det inte några vildsinta fantasier som hemsökte den gamle mannen. Patos försökte samla sig och röt obehärskat mot det okända:

- Ja? Vem du än är så är det sent nu. Jag försöker att sova! Vad vill du! Svara då! Jag är gammal och har inte tid för tocken odygd!

Ett lätt mumlande hördes utanför dörrentrén. Patos tyckte sig känna igen rösten från vaktgardet. Ynglingen tog till orda med märkbart skälvande stämma.

- Jag beklagar ers nåd. Jag kommer med bud från Broder Valotun. Han sade att det var av största angelägenhet att Ni informerades så snart som möjligt. Han sade att detta inte kunde vänta.

- Kan det verkligen inte vänta till morgonen? Undrade Patos, fortfarande upprörd av ilska och jäktsamhet.

- Jag fruktar att det är omöjligt ers nåd. Solve säger att det gäller ditt liv att du träffar honom i natt.

Patos kände hur hjärtat stack som tusen nålar vid kungörandet av det välbekanta namnet. Från varenda ådra i hans kropp strålade en smärta som om brann som själva solen inom honom. Han höll på att förlora greppet om sinnet nu. Han h a d e blivit galen. Vad annars kunde det vara?

- S, s, solve?

Så öppnades dörren sakteliga. I kronljusets skumma sken skred en gigantisk skepnad i svart munkkåpa stilla in i kardinalens husrum. I det ögonblick han stannade upp slog så blixten åter ned med ett brak och lämnade ett orosväckande mörkt dån efter sig. Patos tog ett ostadigt steg åt sidan. Åsynen av den väldige mannen fick hans blod att börja isa. Nej! Nej! Nej! Nog hade han anat att döden länge inväntat hans ankomst men inte skulle det ske på detta vis! Den gamle mannen föll så handlöst ned på golvet och knäppte krampaktigt händerna i det bleka månljuset för vad han trodde skulle bli hans sista ögonblick på jord.

Domedråparen hade kommit för att hämta honom - och han bar ett namn.

Solve.

Denna dag är det två år sedan...

Två år sedan min ryggrad, mitt samvete och bästa vän gick ur tiden. Eller, det är fel att säga att du gick ur tiden, snarare skred du in i ett evinnerligt stadie av odödlighet som spänner sig över alla tidsåldrar. Likväl finns du inte längre här vid min sida; denna person, detta fenomen, titan och valkyrkia som var min mor... Anki som du kallades - du har präglat mig så mycket att det inte kan betonas nog mycket. Om jag bara besatt en tredjedel av dina kvalitéer så vore jag mer än lycksalig!

Du var...

Handlingskraftig som en pansarvagn
Omtänksam som en ängel
Skojfrisk som ett troll
Impulsiv som en storm
Rar som ett lamm
Generös som Gandhi 
Stabil som en berggrund
Medlande som en yrkesdiplomat
Busig som ett irrbloss
Kommunikativ som en tankeläsare
Hårdrockare som självaste Rammstein
Ärlig som en madonna

Allt detta och litet till var du!!! Och jag vet med mig att det är långt fler än bara jag som är av den åsikten. Jag skall förresten i din ära låta uppföra en tatuering som skall pryda min ryggtavla. Den kommer att bli kanonvacker och lär se sin födelse någon gång nu under vårkanten om allt går som det skall :)

Nedan sänder jag med en låt som jag vet att du tyckte väldigt mycket om och som släpptes då du var i dina ungdoms dagar. Jag tycker den är så vacker - och den ger mig rysningar varje gång! :)


http://www.youtube.com/watch?v=DXF5lVpN1ys



(1. Vingarna till tatueringen       



(2. Mamma och Julbocken anno 2006 ad





Till sist - Mamma... Du ska veta att jag tänker på dig!

A l l w a y s