FANTASYNOVELL I TVÅ DELAR - (Del 2)


Den massiva silverklockan från Sankt:Lanadomen ringade in till aftonvard med en sorgmodig melodi.

Solve stod nu dyrblöt av regnet inne i kardinalens sängkammare och blickade ned mot den åldrande mannen. Patos X såg märkbart skör ut där han stod nedsjunken i sin nattlinne på sina bara knän med händerna hårt knäppta framför sitt huvud. Inte alls som den självsäkre ämbetsman som Solve hade föreställt sig att möta.

- Är det över nu, svarade Patos med sprucken röst, vilken ogärning som jag begått är det som komma att kosta mitt liv?

Klockaren svarade honom inte direkt utan betänkte vad kardinalen hade sagt honom. Dö? Solve hade väl för ljusets vägnar inga avsikter att döda någon människa på jord. Allra minst den man som Broder Valotun hade utlovat honom fristad hos. Valotun hade lärt känna Patos under en av  munkerordens sällsynta kongresser i Ceraxalium för sexton år sedan. Munken försäkrade att han hade kommit kardinalen mycket nära i många av sina hjärtefrågor och menade på att även fast Patos kunde framstå som något kärv så hade han ett öppet sinne. Solve svarade lugnt:

- Jag har inga ont skapta avsikter. Det kan jag försäkra er.

Patos X tycktes inte ta till sig vad Solve hade att säga. Istället fortsatte han att maniskt yra i det chocktillstånd som han befann sig i. Han återkopplade till Domedråparen ett flertalet tillfällen. Enligt Fader Magillian var det visst ett annat namn för Dödens väktare eller Vågmästaren som somliga kallade honom för. Hela situationen började bli en aning prikär för Solve som helst av allt ville göra sig osynlig och gå där ifrån. Den lågmälde halvorchen kände sig mest av allt ledsen och sårad över att alltid bli betraktad som ett monster vartän hans skugga dök upp. Solve sträckte ut sin hand i en välkomnande gest mot kardinalen när han plötsligt stannade till mitt i rörelsen. Det var som om han hade slagit i en mur.

Det slog lock för hans öron som om han blivit dränkt under vattenytan. Runt omkring honom i rummet tycktes möblerna mista sin färg och smälta som vax framför hans ögon. Det var som om Solve inte längre befann sig i samma rum längre, om ens i samma dimension. Han provade att nypa sig i armen för att se om han drömde. Nej, detta var ingen dröm - inte i egentlig mening... Där vandrade nu hans höghet Patos X rakryggad i sin kardinalskrud som på ljusan dag. Han hade en sträng uppsyn och konverserade med en annan av kyrkans män som av allt att döma också var biskop av något slag. Solve fann inget märkvärdigt med detta men så avbröts bilden och ersattes med en ny; Nu kallsvettades Patos och flackade oroligt med ögononen som om han var övervakad av någon. Han verkade göra ett stort besvär för att inte synas i ett rum som Solve inte hade sett förrut. Ny bild; Patos sittandes på en slags piedestal som lät pryda av både korpar och råttor. Hans ögon verkade rödsrängda och hans kinder gula och svårt insjunkna. I hans högra hand höll han sitt egna hjärta och i sitt vänstra självaste solen. Patos tycktes tveka några få ögonblick innan han till slut släppte taget om solen... N E J!

Det flimrade till i några korta, intensiva ögonblick... Sedan blev allt blev svart. Solve höll anspänt igen andningen och öppnade sakteliga sina ögon igen. Allt i rummet var återställt i sin sedvanliga möblering. Där var himmelssängen, skrivbordet, kapprummet, tjänarrummet och kabinen. Så tittade han ned på sina händer och förfärades av vad han där fick se. I sitt grepp höll han en hillebard som tidigare hade hängt intill huvuddörren vid kammaren. En röd rännil sipprade långsamt fram längs med hans fingrar, över knotryggen och vidare ned mot handlederna. Munkutsyrseln som han fått låna av fader Magillian var nedstänkt av blod. Framför sig såg han hur kardinalens huvud rullade ned på marken med en duns och stannade vid hans fötter. Patos X grå ögon stod fortfarande uppspärrade och verkade tala till Solve med en beklagande uppsyn; Varför kom du hit? Varför just jag?

Solve hade inget svar på den frågan. Allt han kunde säga med visshet var att hade han låtit bli att ingripa skulle mångtalet fler mista livhanken i kardinal Patos ställe. Solen kunde fungera som symbolik för mången ting, bland annat för nationen Celonwa vilket var just vad klockaren hade synat. Han visste att han hade handlat rätt - hans syner slog så gott som aldrig fel - men i sin själ var det som om han imploderade till antimateria. Han v a r ett monster. Detta var det yttersta beviset; han hade tagit livet av en annan människa och med ett brutalt tillvägagångssätt dessutom. Han tänkte för sig själv att det var väl orchblodet i honom som gjorde sig påminnt. Vad annars kunde det vara!? Jag har handlat som ett otämjt vilddjur vilket är precis vad jag är, grämde han sig.

Vad värre var. Vart skulle han ta vägen nu? Broder Valotun hade sagt åt honom att han skulle vara trygg under kardinal Patos X beskydd. Det beskyddet var nu som bortblåst och misstankarna om det fasansfulla dråpet på den högt vördnade kyrkomannen skulle genast komma att riktas emot den nattlige besökaren med den groteska kroppsmassan som inte uppvisat sitt ansikte för posterande vakterna tack vare ett legitimt passbrev undertecknat fader Magillian. Till Ceraxalium hade Solve färdats med ett sista svagt hopp om starta ett nytt liv. Nu blev han istället precis som i sina ungdoms dagar kastlös. Oönskad av orchers stammar, oönskad av människligheten och han hade ingen att vända sig till.

Fristaden hade med ens förvandlats till en lejongrop.