FANTASYNOVELL I TVÅ DELAR - (Del 1)


Det var en natt som alla andra i kyrkosätet Ceraxalium.

Präster och biskopars värv för dagen var sedan länge till ända. Endast någon enstaka utav tjänstefolket kunde ännu skymtas inne i det massiva byggnadskomplexet som tornade upp över stadens norra delar. Kapellets valvformade salar låg dunkelt upplysta av enstaka facklor som ståtligt sköt ut från de högresta pelarna av elfenben. Hade det inte varit för de vidsträckta väggvävnaderna som hade portrerat byggnaden i sekel så hade all interiör gått i idel skalor av vitt. Vävnaderna förtäljde om den tid då konungadömet Celonwa fortfarande låg i sin vagga, då i en tid av hopplöst mörker den gudinnasände - hans helighet Celonidar Wen Boran - landsteg från skyarna för att frälsa de ofrälste från synd och sprida ljusets lära in i människornas hjärtan.

Över tusen årsvandringar hade passerat allt sedan dess och på många håll i kapellet vittnade djupa sprickor och karvningar i fasaden om dess ålderdom och historiska arv. Arv som mången svor sina liv för att beskydda. En av dessa kvinnor och män var kardinal Patos X.

Patos fann ingen ro i afton... Utomhus smattrade en blandning av hagel och regn som stenskott på hans fönster och vindarna tjöt likt oroliga gastar om cederträden som utgjorde den västra borggårdens allé. Det var som om självaste domedråparan var vaken! Efter att rastlöst vridit och vänt sig i timtal kände den gamle mannen sig tvungen att resa sig upp ur sin himmelssäng för att stilla sin leda. Kardinalen famlade tag i nattlyktan som låg intill det lilla nattduksbordet. Det knarrade om hans västra knä när han sträckte sig efter den scharlakansröda aftonrocken som Yadan ställt i ordning åt honom. Påminnelsen om sin ålderdom hade gäckat Patos allt oftare under det senaste året. Ofta hade han fått ta hjälp utav sin kammartjänare för att behandla de krämpor han kände både i ljumskar och ben. Men hur mycket än Patos satte tillit till Yadan som tjänat honom väl under hela hans nittonåriga tjänstgöring som kardinal orkade han inte kalla efter honom i afton. Med en ansträngd pust stötte han sin hand mot väggen närmast dörrentrén. Det gamla hjärtat klappade i otakt igen. I folktron brukade det heta att 'ett ont hjärta slår för alla synder som du gjort dig skyldig till'. Om så var sant hade han begått otalet oförätter vid det här laget. Patos var visserligen en sträng man när det kom till uppfostran och etik men han hade aldrig begått brott i lagens mening. Men, tänkte han syrligt, även en kättjad tanke kan mana till synd och bannade sig själv för att inte nog blidkat sanningens moder.

Blixten slog ned alldeles utanför hans fönster. I dess bländade sken tycktes skuggorna forma levande siluetter av smådjävlar, korpar och slik. Patos kände hur en rysning pärlade längs hela hans ryggrad. Skuggestalterna tycktes hånle åt kardinalen för var gång som det mullrande ljuset slog ned. Någon fanatiker av tempelriddarorderns preceptorer Turenstein eller Angelicas kaliber var han förvisso inte men han visste naturligtvis att känna respekt för de ondsinta makter som lurade ute i den grymma värld som låg bortom Ceraxaliums helgade domäner. Patos grimaserade ogillande åt sin uppenbarliga fåfänga. Var seniliteten så nära anståeende honom att han inte längre kunde skilja på fantasi och verklighet? Måtte du moder visa tålamod för min arma ynklighet, tänkte han beklagande. Vid det vidsträckta skrivbordet rafsade han hastigt igenom de brev som ännu låg oöppnade sedan föregående dag. Ovidkommande önskade audienser från både fotfolk och giriga adelssprättar sköt han bestämt åt sidan, även skatteredogörelsen från paladinernas utsände fanns ingen brådska att undersöka denna sena timma avgjorde han. Så föll hans ögon på ett anspråkslöst papir som erhöll munkerordens sigill.

Det löd: Af största sekretss att tilldelas - förutan mellanhänder - ers nåd Kardinal Patos X

Patos höjde på ett ögonbryn. Vad kunde munkerorden tänkas vilja honom? Munkerorderns högste representant i Ceraxalium - Ganther Scholl - hade han daglig konferrens med så det väl fanns inget berättigad skäl att skriva direkt till honom? Eller gjorde det? Kardinalen lät raskt sprätta brevet... Det skulle ta honom någon minut att läsa igenom alla sidor. Han förstod ingenting av vad där stod. Så läste han det en gång till och efter det ytterligare en gång. Men Patos förblev frågande inför orden som låg där framför honom. Vad i allsin dar menade Valotun med detta!?

Mer hann han inte tänka förrän det plötsligt knackade på dörren. Kardinalen stelnade till som om han fått en stilett mellan sina skulderblad. Kallsvettig vände han sig mot det intilliggande tjänarrummet. Nej ingenting. Därifrån hördes endast svaga snarkningar från Yadan. Patos andades ut, han var tvungen att råda bot på sina hjärnspöken eljest skulle han snarligen bli avsatt från sin post som en av furstinnans främste talesmän. Hade han blivit galen?

Det knackade igen. Denna gång var det inte några vildsinta fantasier som hemsökte den gamle mannen. Patos försökte samla sig och röt obehärskat mot det okända:

- Ja? Vem du än är så är det sent nu. Jag försöker att sova! Vad vill du! Svara då! Jag är gammal och har inte tid för tocken odygd!

Ett lätt mumlande hördes utanför dörrentrén. Patos tyckte sig känna igen rösten från vaktgardet. Ynglingen tog till orda med märkbart skälvande stämma.

- Jag beklagar ers nåd. Jag kommer med bud från Broder Valotun. Han sade att det var av största angelägenhet att Ni informerades så snart som möjligt. Han sade att detta inte kunde vänta.

- Kan det verkligen inte vänta till morgonen? Undrade Patos, fortfarande upprörd av ilska och jäktsamhet.

- Jag fruktar att det är omöjligt ers nåd. Solve säger att det gäller ditt liv att du träffar honom i natt.

Patos kände hur hjärtat stack som tusen nålar vid kungörandet av det välbekanta namnet. Från varenda ådra i hans kropp strålade en smärta som om brann som själva solen inom honom. Han höll på att förlora greppet om sinnet nu. Han h a d e blivit galen. Vad annars kunde det vara?

- S, s, solve?

Så öppnades dörren sakteliga. I kronljusets skumma sken skred en gigantisk skepnad i svart munkkåpa stilla in i kardinalens husrum. I det ögonblick han stannade upp slog så blixten åter ned med ett brak och lämnade ett orosväckande mörkt dån efter sig. Patos tog ett ostadigt steg åt sidan. Åsynen av den väldige mannen fick hans blod att börja isa. Nej! Nej! Nej! Nog hade han anat att döden länge inväntat hans ankomst men inte skulle det ske på detta vis! Den gamle mannen föll så handlöst ned på golvet och knäppte krampaktigt händerna i det bleka månljuset för vad han trodde skulle bli hans sista ögonblick på jord.

Domedråparen hade kommit för att hämta honom - och han bar ett namn.

Solve.