Musik kommer ju stundom till pass i livet...

När du är glad och förväntansfull. Ledsen eller arg. Lugn eller stressad. Inte heller jag kommer undan detta faktum. Musiken är ju likt ett soundtrack till alla händelser som vardagligen tar plats. Ett extra lager färg som bidrar till att göra världen något mer fyrdimensionell.

Jag har svårt att föreställa mig att sova utan musik och är mäkta imponerad av de som trots allt lyckas. Att lägga sig i ett tyst rum utan de translika ljudvågorna i bakgrunden är ett straff likvärdigt med döden skulle jag säga! Paniken slår till bara jag tänker tanken. Måste också givetvis lyssna på något när jag promenerar eller när jag skriver på en text. I köket när vi skall äta eller i perferin när tvätten skall få sig en omgång.

A l l w a y s.

Resultatet lär bli att jag förlorar hörseln tids nog. Men det kan det vara värt. Ett liv förutan musik är ett liv på låtsas i min egna bondepraktika.

Det händer att man ledsnar på forna favoriter som man skattade högre än de olympiska gudarna. Sådant är trist men lika säkert ett kvitto på att smaken förändras i takt med den (o)personliga utvecklingen. Exempel på artister som har svalnat avsevärt i mitt bagage är The Rolling Stones, Cradle of Filth, Iron Maiden, Bob Marley och Mystikal. For sure, jag finner fortfarande en del av deras reportuar fortfarande imponerande och inspirerande men de väcker allt mer sällan någon ny sensation i mina centran uppe i hufvudskaftet. Tyvärr. Vet inte varför det är så men huru som hafver...

Emedan andra artister förevigt bringar nya element år ut och år in. Queen skulle jag uppväckt mitt i natten kunna skrifva en hel essä om deras magnefika låtskatt. Allt finns där! Den mest diversiterade vokalisten i populärmusikens historia inte minst, Freddie Mercury. Jämnställ balladen 'You take my breath away', agrorockaren 'Death on two legs', gospellåten 'Somebody to love' och den förevigt episka 'Show must go on' bredvid varandra så förstår man varför. Man vet aldrig vad man skall få från dem och det är väl det som är så fashinerande antar jag. På albumet Jazz öppnade de upp med en tung rocklåt som handlade om Mustapha profeten. Skulle vilja höras en sådan låt spelas på radion idag! Den andra skivan Queen II är en djupdykning i ett mörkt fantasylandskap emedan på A Day At The Races spelade de in en svulstigt cabarréstycke i Millionare Waltz. Gotta love them!

Jag lyssnar på mycket men inte på allt. Jag undviker exempelvis country (såvida du inte skulle heta Johnny Cash), dansband, r'n'b, power metal, hiphop, bossanova, lovsång, rix-fm hits och schlager... Emellertid så kantänkas att jag slår på en platta med opera, barry white, black metal, nordisk folkmusik, mongolisk/tibetansk strupsång, flamenco, deltablues, swingjazz, vissång, kraftwerk, noise, ragga eller afrikansk/aborginska rytmer.

Inte utan att man känner sig lätt schitzofren tid och annan XD

Jag tänkte avrunda med exempel på låtar som jag tycker lämpar sig i olika situationer. Kan vara litet kul. Skrockfullt om inte annat. Bon apetite mon frere!



UNDERTRYCKT PARANOIA PÅ SPÅRVAGEN

http://www.youtube.com/watch?v=uyYGR2Ljygw&feature=related

SIESTA PÅ BALKONGEN EN SOLIG VÅRDAG

http://www.youtube.com/watch?v=r5JHGi0awgc

BESTULEN PÅ ÖMHET OM AFTONEN

http://www.youtube.com/watch?v=B201O63uqhk

ARBETSMORAL TILL STÄDNINGEN

http://www.youtube.com/watch?v=4Ou-6A3MKow&feature=related

RASK PROMENAD I POLITISKT SINNELAG

http://www.youtube.com/watch?v=hHDHlLw1Yt8&feature=related

KJERLEIK OCH FRUSTRATIONEN SOM DEN FÖDER

http://www.youtube.com/watch?v=YsnRDcHdf_A



B - A - B - Y

Glad Påsk häxor, kycklingar och alla ni där emellan!

Sommarvärmen har slagit ned med dunder och brak här i Göteborg (i April månad!). Jag kan gå barärmat och sitta ute på gräsmattan med en filt och bara avnjuta av en pils om jag skulle vilja det. Skriver vidare på pjäsen och diverse dikter gör jag så gott som dagligen och på måndagar återkommer besöken till teatern för pjäsläsning eller dramaövningar. Jag har dessutom haft privilegiet att bevittna en av mina absoluta favoritband Dornenreich nyligen. I kollektivet har vi blivit förärade av celebert besök i form av Olles broder Erik vilket sätter färg på tillvaron, god damn it plötsligt äter vi till och med frukost tillsammans! Denna Lördag väntar ock en visit till Halland då mitt cousinebarn Ted fyller tvenne. Rykten forteller sedan att folkhögskolekamrater kommer att gästa västkusten lagomt till månadsskiftet. Som toppen på mouset tänker jag i mitten av Maj resa iväg på en spännande äventyr till Rhodos under en vecka samman med fränder från min forna hemort.

Inte illa pinkat hvad?



http://www.youtube.com/watch?v=mU6RXac5uiY


Men detta är förstås idel substitut.
Opiat gjort för att få mig att glömma.
Att den här kroppsmassan inte har kvar mer att uträtta.
Jag undrar ibland om ansträngningen är värt det.
Varför gör jag det jag gör och för vems skull?
Inte det att jag har gett upp.
Jag har bara litet motvind just nu.
En kram och ett påskägg kanske inte vore så dumt ^^


/Lord of lies

Först chocken.

Sedan faller bitarna på plats.

Nej.

Jag förstår inte hur det gick till.

Men plötsligt så har jag stött ifrån mig det mest betydelsefulla.

Anledningen till varför jag ännu vandrar på jord.

Det var helt oavsiktligt.

Det är klart att det sårar mig.

Det är klart att det får mig att undra.

Hur kan kärlek göra sådan skada.

Hur kan ärlighet infektera.

Aldrig har jag mått så bra.

Som när jag fick vara med dig.

Aldrig har jag varit så levande.

Men nu har jag förvisats.

Av skälet att mitt hjärta slog.

Och av rädsla till flykten drog.

Ändå är jag inte arg.

Bara förkrossad.

Till grunden.

Jag vill inte förlora dig.

Aldrig.

Som vän eller vad man nu ska kalla det.

Men om det är så det måste bli.

Då.

Jag vet inte.

Ingenting.

Jag antar att livet fortsätter.

Utan färg och utan smak.

Fan.

Varför ska det vara så svårt.

Att prata.

Att mötas.

Likväl är det märkligt.

Ty jag skäms inte.

Över mina känslors svall.

Snarare tvärtom.

Det är det finaste som finns.

Annars skulle jag ljuga.

Men visst har svårt att acceptera.

Att jag måste censurera mig.

Av just denna anledning.

För att undvika besvikelsen.

Det borde inte behöva vara så.

Allt jag kan göra.

Är att låta ödet ha sin gilla gång.

Även om jag inte gillar det.

Inte alls.

Kaffe.



Åtminstone går vi emot ljusare tider.

Vad gör jag här?

Har vaknat upp på en plats som känns främmande. Fattar tag med näven om någonting kallt, blött och poröst. Det smakar som jord. Jag är alldeles dyngsur från topp till tå. Morgonens solstrålar till trots vägrar mina plagg att torka. De huttrande, spasmiska ryckningarna vill inte sluta. Rullar åt sidan och slår i ryggtavlan i någonting stort och vasst. Smärtan är intensiv och skärande. Huvudet bultar på som om en slägga just slagit ned. Det börjar sakta att klarna för mina ögon. Ur dimman reser sig en smal strimma av ljus från änden av synfältet. Ovalt, friskt och starkt. Här där jag ligger är lukterna mer unkna liksom instängd luft. Hur hamnade jag här? Och vart är jag på väg? Benen känns bortdomnade. Försöker vingligt att resa mig upp men faller genast handlöst ned igen. Forcerar min kropp framåt med endast hjälp av händer och en djurisk längtan efter vatten.

Minnena slår slumpvis till. Där står jag med några människor som jag känner till från mitt förgångna. Vi har visst trevligt samman. Men så infinner sig paniken. De klarar sig långt bättre utan min inblandning, allt i detta rum måste vara blott en illusion. Jag önskar att jag kunde tro på att jag var önskad här men utan tvekan måste jag avlägsna mig från platsen. Deras blickar tycks vara anklagande, gjutna med besvikelse och förnärmelse i en smäcker blandning. Utan att ta ett farväl lämnar jag de att nysta sina egna öden. Hem! Jag måste hem! Hem till vadå? Vart då? Har en konstruerad bild i mitt huvud av en tegelbyggnad, av ett dörrnummer och en säng. Det är mitt, inget tvivel om den saken, men det är väl inte på riktigt?

Hoppar av spårvagnen och jagas av omgivningens förväntningar. De vet vem jag är. De vet vad jag gör. Inte en tillstymmelse till försonande drag där finnes. Skogens ande! Jag hör att du kallar mitt namn. I hets följa jag stig, sten, snår och å. Längre och längre bort ända tills jag inte längre känner igen mig. Inte att det spelar någon roll. Kan inte vända om nu. De vill åt mig. De där som vill styra över mitt liv. Slår i en taggbuske, det svider illa men stegen blir bara fler och fler. Jag är fri här. Inga fler lögner, inga fler oinfriade förväntningar som läggs å min själ.

Men hur hamnade jag här? Nu förstår jag att jag haft beskydd av en grotta under nattens svala timmar. Mörkt och tryggt. Men jag måste vidare. Men jag kan inte återvända till människornas civilisation. Kan inte spela deras spel. Förstår inte vad det går ut på. Det finns ingen plats för mig i deras inrutade mönster, i deras lagstiftning och samhällsbygge. Här hör jag hemma. Bortom berg, bortom horisont. Bara ett hungrigt djur...

Vilse lufsande fram likt en järv om våren.

Dikt Amen

Märkliga och tocken ord
Deras syskon rad och vers
Vilja gärna bliva smord
Komponerade till ters

De stretar fram var för sig
Tillsammans de bliva ett
Ändock det äro opp till mig
Fläta ordning en sonett

Tematiken den kan skifta
Ämnets natur ock därtill
Hur än jag så må önska

Rim skola dock du stifta
Rytm och takt likaså få till
Låtom sedan dikten grönska

Sonett i beaktning utav de avvisade

Vad är det som driver själen att vandra

Över mången törn och skugga stor?

Till det rike där egaliteten bor

Där anden blott är en av alla andra

 

Vad är det som får sinnet att slava

Under en hård och sluten hand

Som kväver flätade lidelseband

Och livnär sig på att de begrava

 

Kantänkas är det tjänarens enkla lott

Önska sin jord bruka hos mäktig furste

Av morot av piska bli belönad var dag

 

Kantänkas är det marans ritt som fått

Förnuft att blunda för det allra störste

Sörja åt egna strängar är lyckans lag

På vägen fram

Vägen är lång att vandra

Det är svårt att ta sig fram

Alldeles för mycket

Av människors vilsna fötter

Alldeles för mycket

Av rotlösa skarors rötter

Ser ni inte att jag går här

Parfym och cigaretter och os

Slår som en vägg mot ansiktet

Ser ni inte allt det besvär

Som er närvaro bidrar med

Ursäkta Gick det bra?

Torg gränd gata och butik

Ni tyckes mig finnas överallt

Och trots att jag tågar

Och trots att jag vågar

Är vägen är lång att vandra

 

 

 

Kropp och utbrott

Tillåt kroppen brytas ned
I beståndsdelar så små
att de för blotta ögat
Ej kan längre upptäcka
Släpp tag om det jordiska
Och bli ett med oss andra
Vi som en gång gjorde oss fria
Och utan koppel stormade iväg
Icke du ens anar den vidd
av den kraft som vi besitter
Men du kan känna den
I vart av dina andetag
Det är på riktigt
Vi väntar