Först chocken.

Sedan faller bitarna på plats.

Nej.

Jag förstår inte hur det gick till.

Men plötsligt så har jag stött ifrån mig det mest betydelsefulla.

Anledningen till varför jag ännu vandrar på jord.

Det var helt oavsiktligt.

Det är klart att det sårar mig.

Det är klart att det får mig att undra.

Hur kan kärlek göra sådan skada.

Hur kan ärlighet infektera.

Aldrig har jag mått så bra.

Som när jag fick vara med dig.

Aldrig har jag varit så levande.

Men nu har jag förvisats.

Av skälet att mitt hjärta slog.

Och av rädsla till flykten drog.

Ändå är jag inte arg.

Bara förkrossad.

Till grunden.

Jag vill inte förlora dig.

Aldrig.

Som vän eller vad man nu ska kalla det.

Men om det är så det måste bli.

Då.

Jag vet inte.

Ingenting.

Jag antar att livet fortsätter.

Utan färg och utan smak.

Fan.

Varför ska det vara så svårt.

Att prata.

Att mötas.

Likväl är det märkligt.

Ty jag skäms inte.

Över mina känslors svall.

Snarare tvärtom.

Det är det finaste som finns.

Annars skulle jag ljuga.

Men visst har svårt att acceptera.

Att jag måste censurera mig.

Av just denna anledning.

För att undvika besvikelsen.

Det borde inte behöva vara så.

Allt jag kan göra.

Är att låta ödet ha sin gilla gång.

Även om jag inte gillar det.

Inte alls.

Kaffe.



Åtminstone går vi emot ljusare tider.