Stundom tror jag att en häxa rider mig.

Jag finner ingen ro. Jag kallsvettas om vartannat. Halsen brinna och ögonen svida. Hostan vilja inte heller ge sig och skulderblad o nacke knakar som om de voro gammalt torrt virke. Det går inte att sova. Jag provar att dricka vatten och läsa litteratur - det hjälpa föga. Någonting håller mig vaken. Jag är störd, irriterad och någonting mer ändå. Jag lägger en treo i vattenglaset och tänder bordslampan. Glömde för en stund bort att jag inte kan sova i mörker. Andas med små intensiva andetag genom näsan och måste bita mig om läppen för att inte plötsligt gasta ut någonting barnförbjudet och gutoralt. Känner mig allena i afton. Inte mer än vanligt men det river och sliter märkbart på själen just för stunden. Skit i det. En spontan tanke uppmuntrar mig att ta en promenad i mörkret. Här kan jag inte stanna. Mitt rum är min helgedom men på samma gång fängelse. Man måste påminna sig om att man är en fri man eljest du förgås.

Ibland är jag glad. Ganska ofta vid närmare eftertanke. Men jag är rastlös och känslig. Och jag ÄR arg. Mycket arg. Om jag ändå visste på vad. Men likt en alldeles för spänd sträng på en båge tror jag att jag när som helst skola brista. Satskap och kadaver! Denna nervösitet och dess förbannelse. Kaffe! Det lär ju inte göra en karl mindre stissig. Likväl, någon trust må man förskaffa sig i en värld där ömhetstankar tyckes delas ut på lotteri. Och en påtår. Ritualen gör gällande att jag vidare skall besöka communitysajten facebook men så blir jag påmind om att jag härom dagen stängde ned mitt konto där. Så får det vara. Orkar inte längre bli påminnd om mitt förflutna. Åtminstone somliga delar av det. Det är ock min höga tro att man inte skall göra sig allt för beroende av omgivningens tycke. De får säga vad de vill. Jag kanske återaktiverar kontot någon dag. Eller inte. Röd flagg! In shallah!

Har under veckan som passetat träffat mången män och kvinnor av sällsam uppvisad dignitet och grace. Fika i regel. Gott fika dessutom. Då mår jag som bäst. I samråd med andra människor i en vilosam miljö så som ett kafé, taverna, tågkupé, strandpromenaden eller dylikt. Men aldrig helt allena. Var stund som går i egen regi är slöseri på tid och meningsfullhet. Jag kan se genom fingrarna att jag har tillgång till egen tid ibland. Men det får vara någon måtta på självständigheten. Hade vi något mer kaffe? Se där! En tretår. Jo jag tackar jag.

Jag reser strax upp till Östersund. Måndag. Miljöombyte således. Skönt. Har jag hemlängtan? Det är väl mer oklart. Vad är hem egentligen? Där du lägger din hatt skrev någon i en bok som jag i all hast skummade igenom. Tror att det kan möjligtvis stämma. Men broder och mormor och annan släkt blir ett nöje att få återstifta tid samman med. Det är vårvinter i republiken nu. Badhusparken är fin såhär års kan jag erinra mig om. Kolbulle och saft. Nu fick jag ståpäls. Det är en bra idé att jag reser nu för sedan tar slasket grepp om den delen av landet i någon månad. Den tid som man här nere kallar för vår. Ser fram emot en riktig vår. Just ja. Rollspel skall spelas vid vistelsen i nord. Jag tar mig friheten att flina. Som spelledare för detta äventyr får de allt se upp. Jag har mer än en räv gömd bakom öronen kan jag förtälja.

Knak. Mara! För åttionde gången i ordningen måste jag vrida på kroppen i ny position. Att den inte begriper. Jag somnar ändå alltid på mage. Men icke. Av utmattning skall den se sig besegrad så jag antar att vi har ytterligare en timma att spendera samman. Leda. Nu kommer tankarna tillbaks. De förbjudna tankarna. De är hoppfulla och målar upp scenarion. Romantiska kanske man kan kalla dem eller bara brännande. Dårskap att drömma. Sådant kan med lätthet ge upphov till melankoli av större mått. Åtminstone är jag inte på spårvagnen för tillfället. Där får man också passa sig numera. Aldrig slappna av. Aldrig helt och hållet. Har jag blivit paranoid tycker ni? Jaha. Där ser man. En fyrtår? Nej nej. Det var slut nu. Ja då får väl även jag ge upp. Åtminstone för denna gång.


Rid mig mara - rid mig väl.