XXV : Stenen

Men käre herr lerklump, hur är det fatt? Har solen stigit er åt huvudet så ni glömt? Inte har ni gått och blivit en sten inte, skvätter lite vatten på ni har bara blivit lite förstelnad. Ni förstår, skillnaden mellan en sten och en lerklump är som sol och måne. Visst händer det att de ibland ter sig lika till form och fason, men deras olikheter är övervägande.



Medan en sten är bunden att snällt stanna på en plats kan en lerklump närhelst den vill förena sig med vattendrag eller vindpustar och lätt ta sig till nya platser. En sten är dessutom relativt opåverkad av den omgivande världen medan en lerklump lätt både tar in och förmedlar intryck i dess omgivning. Lerklumpar ger också till skillnad från stenar maskrosor stabilitet och näring att växa.



Därför måste ni tro mig när jag säger er, min bäste herre: Ni är en lerklump!

Bäste av maskrosor :)



Faktiskt (vilket stundom kan vara svårt att tro) så hade denna dikt ingen som helst förankring i mig som person. Jag menar, jag försökte endast sätta mig in i hur en sten refererar sin tillvaro - ej att jag känner mig så som en sten... Men visst händer det dock att man vill skyla sig emot känslor, att man önskar att man voro en sten i somliga påfrestande situationer.



Men, kjeraste maskros, så är det som ni påtalade... Jag förblir mer av en lerklump i slutändan. Och lika godt är väl det ^^ Så länge det finns saker som inspirerar väljer jag att forma min kreativitet därefter! :)



Tack för att Ni finns Maskros! Fortsätt att lysa och stråla vart än ni söka förlägga era lejonkonungliga spröt :D

Det är härligt att höra :) Er dikt är så välskriven att det är möjligt att tro att ni faktiskt vet hur det känns att vara just en sten. Indeed en lerklumpskvalitét värd att nämnas!



Tack också för att Ni finns :) Det tycks mig omöjligt att förstå hur jag klarat mig alla dessa år utan Er min käraste El Cousino.