The turn of the tide


Alldeles i närheten av Styx svarta stränder.
Då Charon redan hade ankrat sin båt.
Så kom historien att ta en oväntad vändpunkt.
Ty i den sjätte månadens intåg.
Hände det sig att Gnildron.
I form av en Lerklump.
Plötsligt snubblade över en tuva.
Hur han förlorade sin balans.
Hur långväga han flög.
Över vida luftrum och vilda marker.
Det kan ha varit en sekund blott.
Men lika gott kan det gått flera år.
Han kunde inte säkert säga.

Men till slut så slog hans massa ned.
Och fann framför sig.
En maskros.
Han visste det inte då.
Blomman som hela tiden stått en armlängd ifrån honom.
Skulle komma att förändra hela hans liv
Hon skulle lära honom ånyo.
Att se.
Att lyssna
Att andas.
Allt detta som han till synes hade glömt.
Ty lerklumpen hade spruckit och var torr och hård.
Men jämte maskrosen blev han åter böjlig.
Flexibel och nyfiken ända in i själaroten.
Hur kunde han gått förbi dess förgsprakande lyster?
Och istället snärjt in sig i mången tistlar.
Var för honom ett mysterium.

Så nu stod han där invid Styx.
Vågorna av bäck slag mot hans skor.
Men just när han skulle träda i båten.
Stannade han plötsligt upp.
Vände om sitt huvud.
Bort mot den lystrande maskrosen.
Nej.
Han skulle inte ta den turen.
Inte den här dagen.
För nu hade han funnit ett värdigt kall.
En anledning att uppehålla sin vistelse på jord.
För en lång tid framöver.
Hiertat började sakteliga bulta.


Älskar Dig Finaste! <3 <3 <3