Det tog inte länge förän jakten återupptogs...

Det klappande hiertat hvar redan ansträngt när Gnildron nådde upp till krönet av kullen. Han hade hvarit på språng så länge att han inte längre mindes vartåt hans ben längre förde honom eller hvarför. Aortan hade emellertid bestämt sig för att fortsätta förse sin mästare med blod. Således hade inte den unge mannen annat göra än att vidare famla ut i det okända.

Där hvar den där doften igen. Hvart hade han kännt den förut? Likt den instinktiva hunger som väcker en björn om våren etsade aromen sig fast i hans hjärnhinna. Den låg närmare nu, så pass nära att han kunnat svära på att han hann skymta dess bärare. Pulsen slog nu så intensivt i honom att han trodde att hans vener skulle sprängas. Detta hvar inte längre en fråga om nyfikenhet eller någon slags retsam lek  - detta hvar en biologisk drift i sin självaste essens. Måste ha! Måste få! Måste nå!

Men hur länge Gnildron än sökte och hur mycket han än löpte så förblev distansen bibehållen. Han erinrade sig om att första gången han hade kommit i kontakt med denna arom under tid utav köld och mörker. Kvinnan - ja för det menade han absolut att det rörde sig om - hade under tiden de lärt känna varandra fått hans själ att vändas ut och in, och inte bara en gång... Och vetskapen till trots att det nu endast återstod spillror av den forna tillgivenheten lät han jakten fortgå.

Så plötsligt händer det, invid en krök stannade Gnildron hastigt upp. Framför honom synade han en avsats lika djup som världens ende. Det låg en sval bris som omfamnade hans skulderblad lika omsorgsfullt som dödens bleka hand. Ett steg till och han skulle förvisst försvinna för evinnerlig tid - och gud visste vart han skulle komma att enda opp. I förfäran kända han hur greppet om doften han så slaviskt sökt nu långsamt gled honom ur greppet. Detta hvar inte hvad han hade föreställt sig, detta scenario vägrade han att erkänna! Likväl upphörde doften att skönjas och kvar befann sig nu Gnildron allena och en osläckt törst som skälvande nåt upp till ett cresendo. Från avlägsna väst spelades en sprakande sång från en gammal trattgramofon. Orden ekade i en melodi som repitativt hamrade sig fast hos honom "Du kan inte jaga det som inte finns att jaga. Du kan inte fånga den som inte vill bli fångad"

Jakten hvar nu avblåst och kvar återstod blott en passion. Förbryllad och förnärmad.




/ En hovbugning tillägnar I Kortedala Crew som så ofta barmat sig över min vilsna buk och kluvna tunga ^^ (Kicki, Rolle, Dadde, Socialista och Sneaky Baby Butler)